Utrustning har anlänt!

En för mig ny men väldigt spännande del i att genomföra mitt äventyr är planering av utrustningen. Ganska tidigt kunde jag spalta ner en utrustningslista i stora drag, men för att göra den mer detaljerad har ett antal timmar lagts på research för att till sist ha en så optimal packlista som möjligt, och än är den långt ifrån komplett. Just nu börjar en del av prylarna anlända och det är lite som julafton kan man säga. Att stå med sakerna i händerna är också ett tecken på att tiden börjar närma sig!

Mitt nya hem

Från allra första början var utgångspunkten för äventyret att jag skall vara självständig i så stor mån som möjligt. Det betydde konkret att jag ville undvika springa längs en bansträckningen med hänsyn till övernattningshytter, hotell eller andra boendeformer som inte var flyttbara. Lösningen blev därför att ha mitt hem i ryggsäcken! Mitt val föll tillslut på ett tält av tillverkaren Exped och deras superlätta solo-tält Vela 1. Tältet är inte det lättaste och mest kompakta på marknaden men samtidigt så söker jag mer än ett regnskydd för min sovsäck (ungefär så kan man beskriva de allra lättaste solo-tälten jag hittat). Jag förväntar mig att stöta på blandad väderlek och då känns det bra att ha varit lite mer generös med det som skall vara min borg under två veckor.

En provresning av tältet blev helt enligt förväntningarna.

En provresning av tältet blev helt enligt förväntningarna.

Vela 1 erbjuder ett generöst utrymme i innetältet där man även kan sitta upp, vilket är skönt om man måste stanna ”inne”. Tältet har även en stor absid som möjliggör matlagning och torkning av kläder. Tältet känns helt enkelt som en bra kompromiss mellan komfort och vikt och jag ser fram emot att bo där.

 

Godnatt sömn eller god nattsömn?

Minst sagt kommer kroppen och huvudet att skrika efter återhämtning och vila under mina dagar på berget. Det är svårt att såhär i civilisationens mitt föreställa sig hur kroppen kommer reagera på att inte få möjlighet att borra ner sig i tjocka madrasser med tempurkudde och ett värmande duntäcke ovanpå. Samtidigt tror jag att den fysiska ansträningen är ett ganska ordentligt sömnpiller, men inte under vilka förhållanden som helst! Att finna rätt sovsäck och liggunderlag har därför varit ett äventyr i sig, men nu är dem äntligen här! Sovsäcken är en W´s Helium 400 från Mountain Equipment och liggunderlaget Inertia O Zon från Klymit. Bägge med stor omtanke kring vikten utan att kompromissa med komforten. Packstorleken har också haft ett finger med i spelet då det i slutändan måste få plats i ryggsäcken för att göra någon nytta.

Visst ser det ut som man kan sova gott i denna?

 

Min sovsäck är en dammodell anpassad för våran kroppsfigur med en härlig Indigo-blå färg.

Min sovsäck är en dammodell anpassad för våran kroppsfigur med en härlig Indigo-blå färg.

Packstorleken för sovsäcken är riktigt bra, här ligger den bredvid ett värmeljus.

Packstorleken för sovsäcken är riktigt bra, här ligger den bredvid ett värmeljus.

ozone_blue

Liggunderlaget Inertia O Zone är en av deras mer komfortabla varianter.

På menyn

Det är säkert ingen överraskning att mina strapatser i bergen begränsar mina möjligheter till kulinariska utsvävningar. Jag skall förmodligen vara mer än nöjd om jag lyckas få i mig tillräckligt med näring och energi för att hålla kroppens maskineri igång och även ha en fungerande matsmältning. Smak och kvalitet är något jag gärna inte kompromissar med i vardagen och att ha en smarrig måltid att se fram emot kan göra under för psyket när påfrestningarna är stora. Med detta i åtanke så är jag splittrad över hur jag skall försöja mig med föda. Frystorkad mat är det givna svaret om man ser till vikt och volym, men smaken, konsistensen och risken för en mage som ballar ur har fått mig att leta efter alternativ. En bättre variant på mat som jag smakat, som fortfarande är kompakt, är redan färdiglagad mat som vakumförpackats. Nackdelen är den extra vikt i form av vatten som man släpar med, frågan är om den är värt det i förbättrad smak och njutning?

Eftersom jag ständigt tjatar om vikten på packningen så har ni kanske räknat ut att jag inte kommer att springa med två ICA-kassar i vardera hand. Tanken är att packningen bara skall rymma förnödenheter för 2-3 dagar åt gången och att jag längs bansträckningen kan fylla på via depåer som jag i förväg placerat ut. Det innebär att jag behöver skapa mat-paket som innehåller ca 2 frukostar, 2 luncher, 2 middagar, energibars och snacks och därtill kommer även vatten som jag hoppas kunna ta längs vägen. Oavsett vilket form maten tas med i så kommer den behöva hettas upp, för detta har jag mitt gaskök, Primus Eta Express som kanske möter konkurrens med Esbit´s kök CS858HA som drivs av bränsletabletter. Vilket kök jag slutligen kommer använda återstår att se.

Ett gasdrives kök men tyngre.

Primus Eta Express väger mer men är gasdrivet.

Ett lättare kök som drivs med bränsletabletter.

Esbit CS858HA är ett lättare kök som drivs med bränsletabletter.

Ett äventyr har tagit sin början

På nyårsdagen 2015 slogs jag av en idé att jag ville ta mig an ett äventyr som skulle vara symboliskt och utmanande för mig och genomföras under 2015. Detta året fyllde jag också 30 år och det ville jag fira genom att känna mig extra levande och stark. Det var också i samband med idén kring mitt äventyr som idén till att skapa denna hemsida tog fart. Det känns därför helt fantastiskt att nu få skriva om denna resa och hur förändringen sker från att vara en vanlig människa till att bli lite mer utav en äventyrare.

Mentalt äventyr

Jag vill poängtera att mina tidigare erfarenheter av liknande saker är högst begränsad. Visst har jag sovit i tält och vandrat i berg tidigare, och visst är det så att jag gillar att vara aktiv och har många fritidsintressen. Jag tror dock att för min del (och för många andras del också) ligger den absolut största utmaningen i att jobba med dem mentala bitarna. Hur fungerar vår hjärna vid tuffa utmaningar? Hur håller man glöden uppe? Hur hanterar man motgångar? Hur flyttar man sina gränser? Vartifrån får man kraft och energi? Hur coachar man sig själv? Detta är bara några av alla de frågor som jag ställt mig själv och dagligen brottas med. Denna serie av inlägg kommer beröra dessa ämnen, och många fler därtill, allteftersom jag stöter på dem. Jag kommer helt enkelt agera försöksperson i mitt egna experiment!

Sedan den där nyårsdagen har en hel del redan hänt som jag kort skall skriva om nu. Framöver är min ambition att få dela med mig av ett välskrivet inlägg veckovis fram tills det är dags att springa över startlinjen.

Avvisning blev anvisning

Efter att jag kläckt idén kring mitt äventyr, blev jag en av de 30 som skulle kämpa om de 15 platserna till den årliga äventyrsutbildningen som Tierra Adventure Academy anordnar. Till min stora besvikelse blev jag inte en av de femton uttagna, samtidigt gav det tråkiga beskedet bränsle till att jag blev än mer beslutsam att genomföra mitt äventyr.

30 uttagna samlades i Stockholm för att knipa en av de 15 platserna till Tierras äventyrsutbildning

30 uttagna samlades i Stockholm för att knipa en av de 15 platserna till Tierras äventyrsutbildning

Kort därefter började jag peppa mig själv med  massa information om terränglöpning och den svenska världsmästaren i sky-running, Emelie Forsberg, gav fin inspiration. Varje morgon steg jag upp vid 05:00 för att direkt ta på mig träningskläder och bege mig ut på en löprunda, detta var fortfarande i mitten på januari och det var både, mörkt, kallt och blött ute. På något märkligt sätt gillade jag känslan av att kliva upp när alla andra sov och fick gjort min löpning. Det kändes som jag fick ett mentalt försprång inför dagen.

Förutsättningarna

Löpningen i början var ordentligt tung. Min kropp vägde mer än vad den tidigare gjort och mitt löpsteg var väldigt stelt och ansträng. Om det var något jag behövde justera var det min löpteknik, och för att underlätta detta så behövde jag också bli av med några kilon. Eftersom tiden inför äventyret var begränsad insåg jag snabbt att jag behövde professionell hjälp med att hitta ett optimalt sätt att träna min kondition och teknik på. Testkliniken Aktivitus i Göteborg kunde hjälpa mig med detta och i mitten på februari genomgick jag deras löptest och fick även en laktatanalys gjord. Här ser du Testresultatet. Laktat är samma sak som mjölksyra, och genom att finna gränsen för när kroppen inte längre kan transportera bort mjölksyran från musklerna, i samma takt som den tillkommer, så har man gått över sin ”mjölksyratröskel” eller med rätt terminologi kallat ”anaeroba tröskel”. Att känna till sitt tröskelvärde är väldigt bra när man försöker träna upp sin kondition. Aktivitus gav mig flera bra tips på intervaller, fartlekar och andra löpprogrammeringar som efter mina specifika värden kommer ge optimalt resultat. Det man också skall komma ihåg och som vi pratade en hel del om är att denna typ av träning inte är någon bekvämlighetsträning utan är mycket krävande och slitsam för både kroppen och knoppen. Att pressa sin kropp till gränser där det är obekvämt är inte ett naturligt sätt för oss, om det inte handlar om liv och död förstås. Rent krasst kan man säga att receptet för bättre kondition är väldigt enkelt, men att det är vår hjärna som stoppar oss. Mer om detta hoppas jag kunna skriva om längre fram.

 

Det var en kul upplevelse och väl bemötande hos Aktivitus i Kviberg, Göteborg

Det var en kul upplevelse och väl bemötande hos Aktivitus i Kviberg, Göteborg

Första skadeperioden

Efter en bra uppstart och mycket ny kunskap från Aktivitus fortsatte jag att springa och justerade mitt träningsprogram lite för att få bättre återhämtning och kvalitet på träningen. I samband med detta började jag också att känna av en del smärta i mitt högra ben under löpningen som sedan övergick till att bli mer permanent. Min första reaktion var att det var träningsvärk eftersom jag med besked börjat aktivera mig. Efter nästan två veckor av ihållande smärta fick jag rådet att kolla upp detta hos en läkare. Beskedet, efter några undersökningar från olika håll, var att jag drabbats av benhinneinflammation och att jag över-och felbelastar mitt högerben när jag springer. Detta kändes såklart som jobbiga nyheter och mina första frågor blev såklart hur snabbt jag kunde bli frisk igen och hur jag inte skulle drabbas av samma problem längre fram. Svaren var ungefär som jag hade förväntat mig, att jag behöver vila för att läka ut skadan och sedan korrigera min överbelastning genom inlägg i skon. Jag är generellt emot de mesta former av stöd och preparat som försöker släta över ett problem som orsakats av nutidsmänniskans dåliga livsstil. Ett alternativ till inlägg i skorna är ju såklart att träna upp de muskler som inte klarar av att stabilisera min fot. Detta är det tillvägagångssätt jag tror på samtidigt finns inte det tidsutrymmet. Jag lät mig lyssna på läkaren och har nu fått inlägg men det pågår hela tiden en inre strid i att avgöra hur jag vill fortsätta träna och om jag varit för ivrig och snabb i min plan att genomföra äventyret.

De senaste veckorna har jag kunnat återgå till mitt träningsprogram igen och efter några besök hos sjukgymnast och med strikta order om förebyggande övningar, ordentlig uppvärmning, stretching och asfaltsförbud så känns mitt högerben redo igen. Jag har också genom denna erfarenheten lärt mig att ”lyssna på min kropp” samtidigt som jag skall balansera på den fina gränsen att kunna pressa mig själv för att nå resultat. Det har minst sagt varit lärorikt och en annan reflektion är att allt rör sig i en slags cykel. Jag tror jag precis tagit mig igenom första cykeln och här nedan beskriver jag de faser som jag upplevt när jag nu ser tillbaks på tiden som varit.


Mikaelas ”Framgångs-cykel”

Initiativfasen = du har bestämt dig för något och är taggad till tusen.

Energifasen = all energi du har genererar en massa kraft och du drar igång alla aktiviteter på en och samma gång och ser inga problem.

Bakslagsfasen = all entusiasm och energi leder ganska ofta till någon form av bakslag, tids nog. Antingen så skadar du dig pga överbelastning, får ett negativt besked eller möter på något motstånd från omgivningen.

Reflektionsfasen = Här brottas du med att behöva tänka om, revidera och lägga mycket tid på att hantera bakslaget. Detta bidrar ofta till att motivationen och lusten som fanns i initiativfasen och energifasen tar slut eller minskar drastiskt. Fasen kan blir långdragen och sluta med att du helt enkelt ger upp här, eller så väntar du ut den och vet att nästa fas kommer innehålla allt du behöver för att komma vidare.

Come-backfasen = Nu är den jobbigaste fasen över och man återfår hoppet igen. Nu med en hel del erfarenheter och reflektioner rikare. Här börjar cykeln om igen men förhoppningsvis så blir nästa cykel mildare och kortare. Det är också i come-backfasen som resultaten av dina insatser börjar märkas och det ger en bra boost för dig när du nu återigen ger dig in i initiativfasen på nästa varv.

…och så börjar det om

 

Mitt första terrängpass var 10 km delvis och delvis obanat i Skatåsområdet

Mitt första terrängpass var 10 km och delvis obanat i Skatåsområdet

En tidig kall morgon i ett öde löpspår värmer gott när det är så vackert

En tidig kall morgon i ett öde löpspår värmer gott när det är så vackert