Förexpedition avklarad!

Det är förmodligen inte alla äventyrare som får möjlighet att provsmaka sitt äventyr innan det bär av på riktigt. Det kanske nästan låter som fusk men eftersom det är så många delar som är främmande för mig så tog jag chansen att under kristi himelfärdsledigheten göra en liten förexpedition i äventyrets rätta miljö, nämligen Österrike.

Bara tre dagar

Under äventyret så är tanken att jag skall springa och bära med mig förnödenheter för max tre dagar innan jag anländer till nästa depå och kan fylla på. Det kändes därför extra bra att min förexpedition var i just tre dagar så att jag kunde känna på hur all packning skulle få plats och hur kroppen och knoppen skulle kännas.

Många saker skall samsas om utrymmet i ryggsäcken

Många saker skall samsas om utrymmet i ryggsäcken

Några veckor i förväg hade jag hört av mig till min farbror som bor i ett hus i Brixlegg där start och målgång kommer äga rum och han hälsa mig och Jens välkomna att hälsa på. Efter att ha åkt bil i 14 timmar anlände vi sent på kvällen och så for vi klev innanför dörren så bjöds det på öl och Radler. Att ladda med alkohol var inte direkt min plan men som gäst får man anpassa sig såklart. Under kvällen fick jag även möjlighet att kika på kartor över området och synkronisera kartan med hur jag dragit min rutt i GPS:n. Just det här med kartor och GPS har varit en svår nöt för mig att knäcka men nu när förexpeditionen är avslutad vet jag hur jag skall göra.

Väderprognosen

Efter frukost morgonen därpå var det dags att ge sig av. Prognosen lovade ihållande regn och låga temperaturer så det var inte självklart att det skulle gå att tälta i två nätter. Ryggsäcken med packningen var inte heller vattentät vilket gjorde att sovsäck och tält skulle kunna vara blöta innan de ens börjat användas vilket inte är en bra start. Efter en snabb ompackning flyttades känsliga saker till Jens ryggsäck som hade regnöverdrag. När Brixlegg låg bakom oss var det uppehåll och resten av dagen bjöd på torrt väder och ca 17 grader. Plagg efter plagg åkte av och medans solen sken kunde man passa på att torka tröjorna som snabbt blev våta av svett.

Man får ingen rättvis bild av lutningen men brant var det.

Första dagen bjöd på uppehåll och växlande solsken.

Första dagen avslutades med en mystisk och vacker skymning från tältplatsen.

Gratlspitze

Den första etappen var planerad att innehålla en bestigning av ett mindre bergsmassiv uppe i dalen. Vägen dit var till en början på smala asfalterade alpvägar, men brant lutning. Dessa övergick sedan till mer serpentinliknande vägar av grus för att sista biten bestå av små märkta stigar och i vissa fall branta leder där man nästan fick klättra. Det var inte på tal om att kunna springa när lutningen var så brant, i synnerhet inte när väskan var fullpackad till bredden. Ungefär vid lunchtid nåddes toppen och där uppe var det dags att fylla på energi i form av vakuumförpackad mat som värmdes. När magen var belåten och det hunnit fotats lite var jag förberedd på nedgången på andra sidan bergsmassivet. Ganska snart förstod jag att jag tagit fel på toppen och att den riktiga toppen ännu inte var nådd.

Lycka efter att ha nått toppen, trodde jag!

Lycka efter att ha nått toppen, trodde jag!

Bättre utsikt kan man knappast få på lunchen.

Bättre utsikt kan man knappast få på lunchen.

Det mentala bakslaget av att göra sig redo för nedfärd och sedan inse att det är en bit kvar uppåt var lärorik och nyttig. Inte bara för att lära sig hitta energi att fortsätta kämpa uppåt, utan också för att jag uppenbarligen inte hade en susning om vart jag var! Efter att ha studerat kartan nogrannare och druckit lite sportdryck nåddes tillslut den riktiga toppen – Gratlspitze, 1899 m.ö.h.

Väl uppe på rätt topp skrevs några rader i gästboken.

Väl uppe på rätt topp skrevs några rader i gästboken.

När det sluttade utför gick det undan.

När det sluttade utför gick det undan.

Tältplatsen

Nedgången från Gratlspitze gick bra och nere bland träden och skogen visade klockan att det var dags att hitta första nattens tältplats. Min förbestämda tältplats som jag hade räknat med att nå var inte ens i närheten. I utkanten av en skogsdunge och med en fantastisk utsikt över Gratlspitze och Alpach-dalen blev det senare dags att resa tält. Jag hade verkligen sett fram emot att få sova första natten i tältet och efter en middag, också bestående av vakuumförpackad mat, kunde jag krypa ner i min fluffiga sovsäck och sluta ögonen.

Så mycket mer än detta behöver man inte.

Så mycket mer än detta behöver man inte.

Den vakuumförpackade maten var väldigt god.

Den vakuumförpackade maten var väldigt god.

Tidigt på morgonen innan det ljusnat vaknade jag av att droppar slog mot tältduken, först som ett mjukt sommarregn, sedan mer agressivt. Jag gnuggade ögonen och började kika och känna mig omkring för att se så att inget vatten trängde in. Regnet fortsatte i timmar och först vid klockan tio kunde jag ta mig ur sovsäcken och få i mig frukost.

Frystorkad risgrynsgröt med jordgubbar serverades till frukost.

Frystorkad risgrynsgröt med jordgubbar serverades till frukost.

Jens hade ett tvåmanna tält med sig som han provade och eftersom det var trevligare att sitta i samma tält så flyttade jag över dit efter frukosten. Prognosen höll vad den lovade, regnet fortsatte att ihärdig falla från himlen och temperaturen steg aldrig över 12 grader på hela dagen. Sikten blev även drastiskt försämrad och vi var överens om att det var lika bra att stanna kvar i tältet.

Dimman var tät hela dagen då vi fick stanna inne.

Dimman var tät hela dagen då vi fick stanna inne.

Sovsäcken höll sig torr och varm trots det ihållande regnet.

Sovsäcken höll sig torr och varm trots det ihållande regnet.

En viktig lärdom från att tvingas bli kvar i tältet är att ändå hålla fast vid sina vanor. Sovsäcken var varm och skön men det var ändå viktigt att komma ur den och få på sig kläder så man kunde laga mat ordentligt, borsta tänderna och sträcka på benen, om än under väldigt korta stunder.

Återvända till Brixlegg

Regnet upphörde först på natten till den sista dagen, då var det mesta i tältet fuktigt och även  matförrådet började sina. Efter att ha gjort morgonrutinen och tagit på sig fuktiga löparkläder packades alla utrustning ihop och stuvades ner i ryggsäckarna. Eftersom maten nu var uppäten gjorde det stor skillnad på vikten. Dimman hade börjat lätta och trots all blöt utrustning så beslöt vi att ta vara på dagen och ta oss fram genom ytterligare ett område innan vi återvände hem.

Vägen ledde oss ner genom dimman.

Vägen ledde oss ner genom dimman.

Området var väl uppmärkt med skyltar och leder som alla stämde överens med kartan. GPS klockans batterier var slut och lika bra var väl det eftersom vi ändå avvikit från rutten. Med den lättare packningen och mindre branta omgivningen så gick det bra att springa. Det var stora öppna ytor och mindre grusade vägar och här och där fanns också en hel del skidliftar. Vi befann oss i ett skidsystem som hette Schatzberg och fastän vi var helt själva var det inte svårt att föreställa sig all rörelse som sker när skidsystemet är öppet. Efter en längre tids nedförslöpning anslöt stigarna återigen till de asfalterade vägarna i dalen. Där möttes vi av ståtliga alpstugor med välskötta trädgårdar och människor som var på väg ut för att vandra. Vi joggade lätt genom byarna för att till slut ansluta till vägen som ledde oss tillbaks till huset i Brixlegg.

Den österrikiska idyllen sken inte direkt med sin frånvaro.

Den österrikiska idyllen sken inte direkt med sin frånvaro.

Nere i dalen hälsade jag på denna goa alpkatt

Nere i dalen hälsade jag på denna goa alpkatt

Vädring och torkning av utrustningen gick snabbt och smidigt när solen väl lös.

Vädring och torkning av utrustningen gick snabbt och smidigt när solen väl lös.

På garageuppfarten sken solen igen och för utrustnings skull restes lägret på nytt så att allt fick torkas och vädras ordentligt. Efter en trevlig gemensam middag på kvällen med min farbror, hans fru och min yngsta kusin lämnade bilen Brixlegg för denna gången för återfärd till Sverige.

Lärdomar från förexpeditionen

  • Verkligheten är mycket brantare än på google maps
  • Avståndsbedömningen är nästintill omöjlig att göra i förväg
  • Lokala kartor visar alla märkta vandringsleder, dessa syns inte på google maps
  • Vakuumförpackad mat är väldigt mycket godare, men bör ätas upp först för att bli av med vikten
  • Fyll alltid på vatten när tillfälle ges
  • Håll hårt i dina rutiner trots att vädret eller omständigheter försvårar
  • Stäm av din position mot kartan vid varje vägskäl
  • Packa ryggsäcken så att inget skaver mot ryggen
  • Torka och vädra din utrustning när tillfälle ges
  • Ha alltid ett par torra sockar
  • Res inte tältet under träd, då stora regndroppar slår mot duken när det regnar
  • Ät alltid upp all mat, oavsett hur mätt du är
  • Använd GPS-klockan för att få information om höjd, riktning, distans, hastighet etc. men ha riktiga kartor för navigering.

 

Utrustning har anlänt!

En för mig ny men väldigt spännande del i att genomföra mitt äventyr är planering av utrustningen. Ganska tidigt kunde jag spalta ner en utrustningslista i stora drag, men för att göra den mer detaljerad har ett antal timmar lagts på research för att till sist ha en så optimal packlista som möjligt, och än är den långt ifrån komplett. Just nu börjar en del av prylarna anlända och det är lite som julafton kan man säga. Att stå med sakerna i händerna är också ett tecken på att tiden börjar närma sig!

Mitt nya hem

Från allra första början var utgångspunkten för äventyret att jag skall vara självständig i så stor mån som möjligt. Det betydde konkret att jag ville undvika springa längs en bansträckningen med hänsyn till övernattningshytter, hotell eller andra boendeformer som inte var flyttbara. Lösningen blev därför att ha mitt hem i ryggsäcken! Mitt val föll tillslut på ett tält av tillverkaren Exped och deras superlätta solo-tält Vela 1. Tältet är inte det lättaste och mest kompakta på marknaden men samtidigt så söker jag mer än ett regnskydd för min sovsäck (ungefär så kan man beskriva de allra lättaste solo-tälten jag hittat). Jag förväntar mig att stöta på blandad väderlek och då känns det bra att ha varit lite mer generös med det som skall vara min borg under två veckor.

En provresning av tältet blev helt enligt förväntningarna.

En provresning av tältet blev helt enligt förväntningarna.

Vela 1 erbjuder ett generöst utrymme i innetältet där man även kan sitta upp, vilket är skönt om man måste stanna ”inne”. Tältet har även en stor absid som möjliggör matlagning och torkning av kläder. Tältet känns helt enkelt som en bra kompromiss mellan komfort och vikt och jag ser fram emot att bo där.

 

Godnatt sömn eller god nattsömn?

Minst sagt kommer kroppen och huvudet att skrika efter återhämtning och vila under mina dagar på berget. Det är svårt att såhär i civilisationens mitt föreställa sig hur kroppen kommer reagera på att inte få möjlighet att borra ner sig i tjocka madrasser med tempurkudde och ett värmande duntäcke ovanpå. Samtidigt tror jag att den fysiska ansträningen är ett ganska ordentligt sömnpiller, men inte under vilka förhållanden som helst! Att finna rätt sovsäck och liggunderlag har därför varit ett äventyr i sig, men nu är dem äntligen här! Sovsäcken är en W´s Helium 400 från Mountain Equipment och liggunderlaget Inertia O Zon från Klymit. Bägge med stor omtanke kring vikten utan att kompromissa med komforten. Packstorleken har också haft ett finger med i spelet då det i slutändan måste få plats i ryggsäcken för att göra någon nytta.

Visst ser det ut som man kan sova gott i denna?

 

Min sovsäck är en dammodell anpassad för våran kroppsfigur med en härlig Indigo-blå färg.

Min sovsäck är en dammodell anpassad för våran kroppsfigur med en härlig Indigo-blå färg.

Packstorleken för sovsäcken är riktigt bra, här ligger den bredvid ett värmeljus.

Packstorleken för sovsäcken är riktigt bra, här ligger den bredvid ett värmeljus.

ozone_blue

Liggunderlaget Inertia O Zone är en av deras mer komfortabla varianter.

På menyn

Det är säkert ingen överraskning att mina strapatser i bergen begränsar mina möjligheter till kulinariska utsvävningar. Jag skall förmodligen vara mer än nöjd om jag lyckas få i mig tillräckligt med näring och energi för att hålla kroppens maskineri igång och även ha en fungerande matsmältning. Smak och kvalitet är något jag gärna inte kompromissar med i vardagen och att ha en smarrig måltid att se fram emot kan göra under för psyket när påfrestningarna är stora. Med detta i åtanke så är jag splittrad över hur jag skall försöja mig med föda. Frystorkad mat är det givna svaret om man ser till vikt och volym, men smaken, konsistensen och risken för en mage som ballar ur har fått mig att leta efter alternativ. En bättre variant på mat som jag smakat, som fortfarande är kompakt, är redan färdiglagad mat som vakumförpackats. Nackdelen är den extra vikt i form av vatten som man släpar med, frågan är om den är värt det i förbättrad smak och njutning?

Eftersom jag ständigt tjatar om vikten på packningen så har ni kanske räknat ut att jag inte kommer att springa med två ICA-kassar i vardera hand. Tanken är att packningen bara skall rymma förnödenheter för 2-3 dagar åt gången och att jag längs bansträckningen kan fylla på via depåer som jag i förväg placerat ut. Det innebär att jag behöver skapa mat-paket som innehåller ca 2 frukostar, 2 luncher, 2 middagar, energibars och snacks och därtill kommer även vatten som jag hoppas kunna ta längs vägen. Oavsett vilket form maten tas med i så kommer den behöva hettas upp, för detta har jag mitt gaskök, Primus Eta Express som kanske möter konkurrens med Esbit´s kök CS858HA som drivs av bränsletabletter. Vilket kök jag slutligen kommer använda återstår att se.

Ett gasdrives kök men tyngre.

Primus Eta Express väger mer men är gasdrivet.

Ett lättare kök som drivs med bränsletabletter.

Esbit CS858HA är ett lättare kök som drivs med bränsletabletter.