Lever mitt äventyr (dag 7)

Efter gårdagens regnande så har dagen bjudit på desto mer äventyr!
Frukosten serverades vid 07:00 och 07:30 anmälde jag i receptionen vart jag tänkte ta vägen under dagen. Alltid en bra sak att göra när man är ensam.
Planen var att springa upp för en topp som heter Silberpfenninng på 2600 m.ö.h. Därifrån ville jag ta en annan väg neråt igen så jag tog en stig på kartan som såg ”lagom” ut. Vädret hade inte blivit något bättre alls, förutom att det slutat regna ihållande, så väskan packades ganska lätt med endast kök, förstärkningsplagg och regnskydd.

dag7_1

Små små droppar täckte hela skogen.

Vägen upp var vacker och skogen var som en trollskog med dagg och dimma som klädde omgivningen. Efter att jag kommit över trädgränsen så blev sikten bättre också men några härliga vyer fick man inte. Dock gjorde det inte så mycket, jag var glad över att bara kunna få vara uppe bland bergen igen och det var dessutom exta trevligt med så lätt packning.
Vid en vägkorsning på berget öppnade en annan dal upp sig som hade en sjö nedanför sig, Obere Bochartsee, verkligen vackert!

dag7_4

Stavarna är bra att ha så man inte trillar utanför kanten.

 

Men dit skulle jag inte utan jag skulle svänga vänster och mot toppen av Silberpfennig. Här uppe fungerade telefonen också så jag gjorde ett samtal hem. Sikten var fortfarande dålig men jag var fullt upptagen med att se vart jag satte fötterna framför mig. Det fanns varningsskyltar som varnade för lösa och fallande stenblock och jag instämmer, berget kändes nästan poröst och ibland när man tog ett steg så bröts bara berget loss. 50 meter från toppen så bröt solen igenom molnen och jag fick en härlig sista spurt fram till korset.

dag7_2

Silberfennig och lite solljus!

Utsikten kan beskrivas med ett ord, vit. Efter att fått en stämpel från toppen begav jag mig neråt igen. Molnen skingrades och det verkade bli bättre väder. Åter vid vägkorsningen så beslöt jag mig för att fullfölja planen och ta den andra vägen neråt. Nere vid sjön kunde jag se att det nästan var kö på leden av alla turister som skulle titta och ha sig. Det kunde jag gott slippa!

dag7_5

Denna lilla sjön var en omtyckt plats av turister, men jag tog en energibar och fortsatte uppåt.

Första streckan neråt/hemåt, visade sig gå uppför men benen kändes starka så jag matade på. Molnen skingrade sig ännu mer och jag insåg mer och mer att det var ett ganska stort berg jag hade att göra med. Jag kikade på kartan men det var svårt att orientera sig när det knappt fanns några punkter att titta mot. Skylten hade iaf tydligt sagt vart stigen ledde, så följde jag stigen så skulle jag nog hamna rätt. Efter ca 40 min på den nya stigen och efter en kort paus började molnen tjockna igen. Eftersom man befann sig i molnen så var det svårt att avgöra när molnen skulle lätta igen, denna gången sken inte heller solen igenom och det blev mer och mer grått och mörkt i molnet jag befann mig. Jag tyckte också det var märkligt att det inte dök upp fler skyltar längs vägen men jag kunde i varje fall se stigen, och där fanns också ledmarkeringen.
På bara någon minut förvärrades situationen avsevärt. Stigen ledde till en öppen plats och det var svårt att se åt vilket håll den fortsatte, runt om mig var sikten obefintlig och över kanten stupade det brant neråt. Det hade hela tiden småregnat lite men det gjorde inte så mycket eftersom jag hela tiden rörde på mig framåt och kunde hålla värmen. Plötsligt när jag stod och letade efter stigen så började det blåsa och hagla kraftigt. Jag var redan blöt och började bitvis bli kall så jag sprang runt på stället och försökte hitta nästa ledmarkering. I ett ögonblick tänkte jag vända om, det var visserligen ca 50 min tillbaks till vägkorsningen och sedan nästan 2h ner, men hellre det än att irra bort sig i dimma. Precis när jag tänkte fatta mitt beslut så såg jag plötsligt var leden fortsatte, där borta började även molnen spricka upp igen. Jag sa till mig själv att ta mig till krönet för att se vad som var på andra sidan och därefter fatta ett beslut.
Upp över krönet fick jag mig ett häftigt ögonblick! Himlen var blå och det mest dramatiska landskapet bjöd in mig till sin famn. Eftersom det varit så mulet var detta första gången jag fick en uppfattning om den extrema terrängen som jag befunnit mig i. Till min glädje visade det sig att jag också nästan var framme vid en stuga som jag hade haft som hållpunkt på kartan.

dag7_5

Hagelstormen drar vidare…

Dag7_6

ett landskap jag inte tidigare sett träder fram ur dimman – häftigt!

Det kunde ha slutat ganska illa inser jag men jag känner mig ändå säker på att jag gjorde rätt som fortsatte på vägen och inte blev passiv och stillastående. Det är svårt med avståndsbedömningen när sikten är dålig och kartorna är ju inte riktigt i 3D. Efter att ovädret dragit förbi fick jag några riktiga ”kodak moments” och jag kunde skymta nästa oväder som var på väg in, därför kändes det skönt när jag kom fram till stigen som ledde mig neråt och hem igen.
Dagens utflykt var verkligen en häftig upplevelse, och nyttig! Vädret kan växla oerhört fort och dålig sikt kan göra att du irrar bort dig på bara några sekunder. Jag blev samtidigt påmind om dem dagar som jag har framför mig då jag skall ännu högre upp i denna terrängen. Den är kall, karg, brant och oförlåtlig – men så vacker!!

Om Mikaela

Jag heter Mikaela Söhnchen och skriver om hur man får livet lite mer livat! Det gör jag genom att beröra ämnen som kost, träning, mental styrka, relationer, planering och äventyr. Ett livat liv är vi alla värda men att bara hålla sig levande önskar jag ingen.

Kommentarer är stängda