Piståkning i Kitzbühel

Kitzbühel ligger i östra Tyrolen i Österrike. Trots många besök till Österrike vintertid som barn var det först nu turen kom till Kitzbühel. Precis om när jag var liten packade vi in oss hela familjen i bilen och körde ner. På vägen ner hann vi också ta en fika hos min faster i München.

Spännande historia

Kitzbühel är kanske inte skidorten man först lägger på minnet, men det bör man göra nu. Orten var nämligen först ut i världen med en kabinbana för skidtransport, 1929 invigdes den. Med sin tidiga start att transportera skidåkare upp för bergen är liftbolaget nu Österrikes största med sina 53 liftar och 88 nedfarter. Kitzbühel var också innan sin tid som skidort en plats där man utvann silver och koppar i gruvor. Områdets naturrikedom medförde därför att dalen befolkades av många förmögna och än idag anses Kitzbühel var gräddhyllan i Tyrolen.

Mycket sol, lite snö

Sportlovet i alperna brukar vara en säker snögaranti. För första gången kändes det som att det snarare var påsklovs vecka. Solen sken utan hinder och temperaturen orkade sig upp till 12-16 grader på dagen. På högre höjd ca 4-6 grader. Det var väldigt angenämt som skidåkare att slippa frysa men samtidigt gnagde en känsla av att detta inte kunde vara rätt. På sydsluttningarna var snötäcket bekymrande tunt, skidåkning var inte att tala om. På norrsidorna fanns snö för bra pist åkning men någon offpist hade jag inte vågat mig ut på. Stubbar och stenar stack obehindrat upp från snön och med den gassande solen hade ett ytskikt av en isliknande skorpa bildats. Ont om snö och isskorpor är receptet för brutna ben och trasig utrustning, bäst var det att hålla sig i pisten.

Släktåkning

På andra sidan berget i en annan dal bor mina kusiner. Eftersom vi inte ses så ofta så får man passa på när tillfälle ges. Sista dagen kom dem förbi Kitzbühel och tillsammans åkte vi lite skidor. Michael var med, min kusin som besteg Grossglockner med mig i augusti 2015. Berget gick att se från skidbackarna och det var häftigt att veta att man själv stått på toppen. Vi hade inte träffats sedan dess så vi hade mycket att prata om i liften. Alltid när man skall träffa sina Österrikiska släktingar så oroar man sig för hur det skall gå med språket. Michael har dessutom en väldigt kraftig dialekt men när dagen var slut hade jag iaf snappat upp att han var singel och börjat plugga företagsekonomi i Salzburg.

Kaiserschmarren och schnitzel

Det är svårt i Österrike att hitta mat med få kolhydrater. Bröd är nästan helig, gärna med en massa charkuterier och ostar till. Potatisen likaså, den bara måste finnas på tallriken. På kvällarna gick vi ut och åt och om man nu skall vara lite mer liberal med sin kost är det verkligen i Österrike man kan kosta på sig att äta schnitzel, vilket jag gjorde. På dagarna, när vi befann oss ute i liftsystemet, fick man ta det som serverades där. Klassiker är soppor och korv. En annan riktigt bomb att beställa är Kaiserschmarren. Detta är något österrikarna själva verkar uppfunnit och receptet är sockerkakassmet, med romdränkta russin som tillagas som en sargad pannkaka och serveras med florsocker ovanpå och en ordentlig skopa plommonkompott.

En film och lite bilder:

Skidåkarna

Grossglockner

Mikaela Kitzbühel

Kaiserschmarren

Söhnchen och Rogler

Mikaela och Michael

Hundspann i Haukeli

Att åka hundspann har länge stått högt upp på min lista. Det verkar vara något magiskt över att ta sig fram i den snöbetäckta vildmarken med hjälp av människans bästa vänner, hundar. Kylan biter tag om kinderna medans kälken dras fram av ett spann hundar som bara älskar det dem gör – springa.

Helt oförberett

När vi var i Haukeli för några helger sedan med primärt syfte att snökitea, hyrde vi en stuga via Airbnb. Läs det inlägget här: Snökite runt Haukeli. Positivt överraskade blev vi när det visade sig att stugan hyrdes ut av en familj som också hade en husky-gård på samma tomt. När vinden lös med sin frånvaro sista dagen var det därför självklart att ta tillfället i akt att få uppfylla drömmen om att åka hundspann.

Inte åka utan köra

Vi hade tur att inga andra gäster var inbokade. Himlen var blå, vinden obefintlig och fjället helt orört. På morgonen vid klockan 10 gick vi ut, väl påklädda efter en stjärnklar natt och en termometer som visade -10 grader. På husky-gården, bara ett stenkast från vår stuga, stod tre stycken kälkar redo. Vår hundspannförare var i full färd med att välja ut hundar för dagens tur, det märktes för hundarna började hoppa och skälla för att få bli valda. När det slog mig att jag inte skulle sitta i kälken själv, utan stå bakom och köra, blev jag först en aningen nervös. Tänk om jag inte kan få stopp? Normalt sett brukar man vara två personer på en kälke, en som kör och en som åker. Men nu fick vi alla ha var sitt hundspann 🙂

Stå på bromsen

En efter en tog vi på hundarna selar och spände fast dem i spannet. Dem var så ivriga och energifyllda att man själv blev utmattad. Kälkarna stod kvar tack vare ett snö-ankare som satt fast i snön. Efter en kort introduktion om hur man kör hundspann ställde vi oss på var sin kälke och lättade på snö-ankaret. Bara några sekunder senare var kälken i rörelse och det var bara att hålla i sig. Vår hundspann förare tog täten och efter kom jag. Hundarna sprang efter och min uppgift handlade mer om att reglera farten. Det gjorde man genom att ställa sig på en metallkratta som bromsade ner kälken. Hundarna var så ivriga att jag hela tiden behövde hålla en fot på bromsen, ibland två.

hundspannsförare

alaska husky

haukeli husky

Balans och styrketräning

Efter några minuter på kälken och när adrenalinet dämpats en aning började jag verkligen njuta som hundspannsförare. Blicken kunde också lyftas från hundarna och istället riktas ut på de orörda vita vidderna och den blå himlen. Helt avslappnad kunde man dock aldrig bli, när terrängen blev mer kuperad fick man ibland hjälpa hundarna genom att ta sats med foten. Ibland åkte kälken på snedden och då krävdes det att man balanserade upp den med sin kroppsvikt för att undvika att den välte. Det var mer fysiskt krävande än jag först anade och jag tackade mig själv för att jag tränat både balans och styrka under vintern.

Även hundarna blir trötta

Efter en bra stund på kälken och långt hemifrån skymtades ett litet vildmarkstält. Hundarna började skälla och framme vid tältet ankrade vi fast kälkarna för att ta en matpaus. Kaminen sattes igång och en mustig soppa värmdes på. Hundarna slog sig till ro på lite utspridd halm och njöt av att få sola sig lite. För oss var det också passande med lite vila och varm mat i magen, temperaturen var fortfarande -10 grader och med fartvinden därtill blev det kyligt. Vi hade det riktigt gott i tältet och fick höra en massa roliga äventyr från ägarna. Haukeli Husky tog fart 2004 och gården hade nu 44 stycken hundar av rasen Alaska Husky. Många kommer och besöker dem för att åka hundspann och bo på gården och såklart har det lett till många roliga minnen.

Några ögonblick från kälken

Drömmer du också?

Står hundspann högt upp på din lista? Det behöver det inte göra länge till. Gå in på Haukeli husky och boka in din hundspann vistelse du också. Vill man kan man övernatta med hundarna ute i naturen, eller så bor man på gården som vi.

Har du åkt hundspann tidigare? Skriv gärna och dela med dig av din upplevelse!