Bohusleden i trailskor

Glad midsommar allihopa! Hoppas dansen, sillen, stången och gubbarna var till stor belåtenhet. Det var inte första gången som jag valde att avvika från traditionerna och uppleva det svenska sommarsolståndet lite mer avskiljt och naturnära men denna midsommar hade jag dessutom synnerliga skäl. Eftersom det bjöds på en extra ledig dag, utöver lördag och söndag, kom jag snabbt på idén att jag kunde ta och avverka några etapper på den sköna Bohusleden med full expeditionspackning.

Ljungskile och hemåt

Under veckan som gick växte idén fram om att ta midsommarhelgen till ett trail-camp. Eftersom det inte blivit några ordentliga pass sedan ”skatås ryggar” kändes det på sin plats att byta ut sill och nubbe mot lite skoskav och frystorkad mat. Bohusleden sträcker sig från södra Göteborg (Lindome) upp till Strömstad, en sträcka på hela 37 mil i naturskön miljö och mycket att se på vägen.

Bohusleden sträcker sig från södra Göteborg till Strömstad och är väl märkt med orangea skyltar.

Bohusleden sträcker sig från södra Göteborg till Strömstad och är väl märkt med orangea skyltar.

Efter att ha kikat igenom etapperna runt göteborgstrakten så föll mitt val tillslut på att ta bussen till Ljungskile och där jobba mig hemåt genom att springa etapp 11, 10, 9, 8 och 7 som avslutas i Kungälv. Sträckan skulle innebära lite över 20 km om dagen och givetvis skulle tält, mat och andra förnödenheter rymmas i packningen.

Små mål

09:27 stannade bussen i Ljungskile men för att kunna ansluta till Bohusleden var jag först tvungen att ta mig till Vassbosjö. På kartan såg avståndet inte jättelångt ut men väl framme i Vassbosjö hade jag redan avverkat 8km. Jag började stressa upp mig över att klockan hade började ticka på och att jag hade ytterligare 20 km att avverka innan jag kunde slå läger. Den typen av tankar tar väldigt mycket onödig energi till väldigt liten nytta och då det gäller att kunna styra sitt tänkande i en annan riktning. En strategi jag hade för att klara detta var att bryta ner mina mål ordentligt. Från att mitt mål var att springa från Ljungskile till Kungälv, bröt jag ner det till att bara ta mig till starten av leden. Under vägen bröt jag ner det ytterligare till att endast fästa blicken på en fast punkt i horisonten (typ ett hus) och springa mot den. Efter några brottningsmatcher med mina tankar lyckades jag bemästra uppgiften.

Någon typ av mossa bredde ut sig om en fluffig madrass i skogen.

Någon typ av mossa bredde ut sig om en fluffig madrass i skogen.

Dag 1

Först dagens löpning kändes över förväntan, trots att det blev ca 8km längre. Det tog ett tag innan ryggsäcken kändes behaglig på ryggen, hur behagligt det nu kan bli med 7 kg som skumpar omkring. Ett orosmoment som växte fram under dagen var hur vattenförsörjningen skulle gå till. I Österrike kunde man ta vatten ur bäckarna men här kändes inte det som ett säkert alternativ. Min flaska rymde 1L och denna mängd försvann snabbt. Jag hade fått tipset att ta vatten och koka från sjöarna, men jag var dum nog att inte ta med en full behållare med gas vilket gjorde att jag tvingades vara mycket restriktiv med vattnet (och gasen). Att springa och vara törstig, i kombination med stressen över att inte veta när man kan fylla på vatten, var en ganska obehaglig känsla. Jag visste att jag inte skulle komma att dö av vätskebrist så det var egentligen bara att springa på och uthärda känslan. Tre kilometer från slutet på dagens etapp sprang jag förbi ett litet torp. Jag såg en man som klippte gräsmattan och gick fram och frågade om jag kunde få fylla på med vatten. Till min förvåning kom inget självklart ja, utan det var först när jag förklarat vartifrån jag kom och vart jag skulle som mannen ropade på sin fru som gick och fyllde på flaskan. Jag tackade så mycket och gissade att han var trött på alla vandrande tyskar som dagligen passerade hans torp och bad om vatten.

Tältplatsen hade första parkett ut mot sjön, en eldstad och klädstock fanns också.

Tältplatsen hade första parkett ut mot sjön, en eldstad och klädstock fanns också.

Vid en en vacker gnistrande sjö mitt i skogens djup, och endast med fåglarnas kvitter fann jag till slut en stenavsats där jag reste mitt tält. Kvällen var ljus och ljummen och jag fick tid att stretcha, äta, yoga och läsa ur min bok innan jag kröp ner i sovsäcken och la midsommaraftonen bakom mig.

Dag 1 avslutades med en stund av total medveten närvaro.

Dag 1 avslutades med en stund av total medveten närvaro.

En bok fick plats i ryggsäcken under denna tur. Här ett minnesvärt kapitel om närvaro.

En bok fick plats i ryggsäcken under denna tur. Här ett minnesvärt kapitel om närvaro.

På den lilla udden i sjön slog jag läger.

På den lilla udden i sjön slog jag läger.

Dag 2

Precis som alla andra, tog jag midsommardagens morgon till att få en liten sovmorgon efter alla ansträngningar dagen före. Innan frukost, som bestod av Blå Bands risgrynsgröt med hallon, mjukade jag upp och stretchade kroppen med några enkla yoga-övningar. Mina skor och strumpor hade inte hunnit torka men det gjorde inte så mycket eftersom det strax därpå skulle bli leriga och blöta igen.

Att gå från varma ullsockor till blöta, illaluktande skor var inte dagens höjdpunkt.

Att gå från varma ullsockor till blöta, illaluktande skor var inte dagens höjdpunkt.

Löpningen dag 2 var betydligt jobbigare. Möjligen hade det att göra med den gassande solen och första dagen med ordentliga temperaturer, en annan faktor kan ha varit att jag gjorde en kartmiss. Bohusleden är märkt med orangea markeringar som är extremt enkla att följa, tack vare detta blev avstånden till att jag läste på karta följaktligen längre och mitt under dagen missade jag vart jag befann mig helt enkelt. Jag trodde jag var betydligt längre fram än vad jag i själva verket var. Vattnet var dessutom på väg att ta slut – igen. Denna gången skymtade jag inte heller några hus i närheten eftersom jag befann mig i Svartedalens naturreservat.

Svartedalens naturreservat var otroligt vackert.

Svartedalens naturreservat var otroligt vackert.

Det var först på eftermiddagen som det gick upp för mig att jag hade misstagit min position och att sedan ställa om mig på att ha en bra bit kvar på sträckan var ett tungt besked. Men som med alla bakslag så kommer sedan framgången. I en glänta vid stigens slut såg jag ett sommartorp och när jag kom tillräckligt nära såg jag även att en bil stod parkerad där. Ivrigt joggade jag fram för att mötas av en lite förvånad familj som äter middag men dem visade mig genast till vattenkranen när jag höll upp min flaska. Aldrig tidigare hade vatten smakat så gott!! Efter ytterligare en timme till fots slog jag läger vid en stenhäll vid en sjö. Dagens långpass medförde också att jag behövde plocka bort fem stycken fästingar som kalasade på mina ben. Detta fick mig att inse att en vaccination mot TBE kan vara på sin plats!

När löpningen var över började arbetet med att plocka fästingar.

När löpningen var över började arbetet med att plocka fästingar.

Omöjligt att få strumporna rena, men torra gick nästan.

Omöjligt att få strumporna rena, men torra gick nästan.

Dag 3

07:00 var det dags att kliva upp. Efter gårdagens långa strapatser var jag inte på humör att ha ytterligare en lång dag. Dessutom hade jag beställt upphämtning i Kungälv kl 16:30. Efter frukosten kom en lite skur men annars klarade jag mig fint från regn och oväder. Att resa tältet och packa upp och likaså att riva det och packa ner började kännas som en ren rutin. Att hålla koll på sina grejer och hitta smarta sätt att stuva det i ryggsäcken sparade många minuterar och stunder av frustration och kommer vara guld värt under äventyret. Första biten på dagens etapp avverkades i ett nafs. Medans jag sprang fylldes jag av ideér och tankar på saker jag vill göra och jag tänkte knappt på att jag ansträngde mig. Men framåt dagen blev ivern att komma fram så stor att varje backkrön eller fälld trädstam på leden gjorde mig helt matt. Vattenbristen var inte lika påtaglig och ungefär halvvägs sprang jag förbi en hembygdsgård som hade en pump för törstiga vandrare.

Jag kom två dagar försent till midsommarfirandet.

Jag kom två dagar försent till midsommarfirandet.

Vid pumpen lyckades jag även med konststycket att välta min  ryggsäck över vattenflaskan som tömdes på innehåll. Efter den incidenten skapade jag regeln att aldrig lämna en flaska utan ett ordentligt fastsatt lock. Som tur var fanns mer vatten att hämta ur brunnen.

Vid en hembygdsförening norr om Kungälv fanns en pump för dricksvatten.

Vid en hembygdsförening norr om Kungälv fanns en pump för dricksvatten.

Lärdommar

Fastän man börjar känna sig van så är det hela tiden nya erfarenheter som dyker upp. Största lärdomen denna gång var att hantera törsten och vattentillgången. Känslan av törst när man anstränger sig hårt är ganska obehaglig, munnen och läpparna blir torra och man kan känna lätt huvudvärk, samtidigt vet man att man inte faller ihop och dör vilket gör att man bara behöver lära sig att stå ut med den obehagliga känslan. Detta tror jag inte så många i Sverige idag får träna på eftersom tillgången på vatten är så självklar för de flesta av oss. Att även hitta tjänligt vatten som går att dricka är en lärdom jag tar med mig. Vatten i sjöar och vattendrag går fint att dricka om det är rent från partiklar och kokas först. Eftersom jag passerade många sjöar och vattendrag så fanns alltid vattnet där även om jag inte hade råd med gas för att koka det. Mitt knep blev därför att badda vatten i ansiktet så att man fick en svalkande känsla. Även att aldrig tömma flaska helt utan spara några centiliter gjorde att jag visste att vid ett riktigt nödfall så skulle några klunkar finnas där.

Vid svarte mosse i Kungälv kunde jag äntligen dra ner på taken och förklara trailcampen avslutad.

Vid svarte mosse i Kungälv kunde jag äntligen dra ner på taken och förklara min trail-camp avslutad och flera lärdommar rikare.

Tävling: Skatås ryggar 2015

På självaste nationaldagen var det dags för det lopp som jag under hela våren tränat för ihop med Trailworks, som också var arrangör. Loppet har haft olika namn de senaste åren men hette i år ”Skatås ryggar”. Namnet kommer sig av bansträckningen som passerar över fem ryggar: Slättåsryggen, Getryggen, Lilla Getryggen, Knipeflågsryggen och Odensvaleryggen. Distansen som jag valde att springa var över samtliga fem ryggar och 21 km lång.

Bansträckningen över Skatås fem ryggar

Bansträckningen över Skatås fem ryggar

För att komma i form

Eftersom distansen på loppet var 21 km och ungefär lika långt som jag behöver springa varje dag under mitt äventyr kändes tävlingsdagen som en bra milstolpe för att ta temperaturen på hur min kondition utvecklats under våren. Som jag tidigare skrivit om har jag under fem tillfällen tränat ihop med Trailworks och haft kvalitativa pass där målet varit att komma i form och få bra teknik ute i spåret. Vi har bl a sprungit en reflexbana där man lärde sig att lyfta blicken från fötterna och planera sin löpning. Ett pass handlade om tekniken att springa uppför och utför i terräng och att våga släppa på bromsen. Ett pass jag verkligen kommer ihåg var då vi tränade intervaller på en ganska teknisk svår slinga, då gav coacherna massvis med bra tips på hur man springer i gyttjan, tar sig över stockar, springer genom buskar och attackerar bergshällar. Alla pass har varit oerhört roliga och väl genomarbetade. Utöver de organiserade passen har jag också sprungit en del själv för att nöta in teknikerna jag lärt mig.

Första passet var en reflexbana där vi sprang med pannlampor.

Första passet var en reflexbana där vi sprang med pannlampor.

Allra första passet med Trailworks var i februari, mycket har hänt med min form sedan dess av bilden att döma.

Allra första passet med Trailworks var i februari, mycket har hänt med min form sedan dess av bilden att döma.

Intervallpasset var bland det jobbigaste jag gjort, men ändå har jag ett leende på läpparna.

Intervallpasset var bland det jobbigaste jag gjort, men ändå har jag ett leende på läpparna.

På startlinjen

Klassen som sprang fem ryggar startade sist och precis när jag rullade in med bilen på den provisoriska parkeringen vid startområdet så öppnade sig himlen och fullkomligt dränkte alla människor och picknickkorgar som inte hann ta skydd. Jag var beredd på att det kunde komma skurar men då temperaturen ändå var uppåt 18 grader hade jag valt shorts och ett linne ihop med kompressionsstrumpor och en skärmkeps som klädsel. Uppvärmningen började jag för en gångs skull med i god tid och när jag stod på startlinjen kände jag mitt ordentligt redo och exalterad. När starten var förbi gällde det att inte bli för exalterade, jag övervakade noga min puls och såg till att hamna i en bra och jämn klunga. Allt eftersom kilometrarna betades av så kände jag mig fortsatt starkt och pigg, jag övergav min klunga och tog fart mot nästa när jag kände mig redo. Från andra terränglopp jag sprungit så har jag märkt att det är lätt att bli bekväm i någons annans tempo, så när man märker att man har mer kapacitet än klungan så måste man bryta sig loss.

Efter målgång spred sig ett lyckorus genom kroppen

Shorts och ett tunt merinoull linne med en skärmkeps var optimal klädsel.

Längsta distansen jag sprungit

21 km är ingen fjant-distans direkt, jag har stor respekt för långdistanslöpning. Tidigare lopp med liknande distanser som jag sprungit har varit Göteborgsvarvet, men jag måste säga att terränglöpning på samma sträcka är något helt annat. Inte bara var jag fysiskt utmattad när jag kom i mål, jag var även psykiskt utmattad. Fokuseringen och planeringen av varje fotisättning tärde oerhört på hjärnan och det kändes som mycket av min energi gick dit. Ibland  gick det mindre bra och vid några tillfällen så trampade jag snett, snavade över stenar och missade nästan vart jag skulle springa, att slappna av är en traillöpares sämsta egenskap om du frågar mig. I tävlingssammanhang var detta den längsta distansen jag hittills sprungit i terräng och jag började snabbt leka med tanken att jag kanske skulle klara några kilometer till. Men genast kom jag också att tänka på att det som varit en del i framgången var just att jag var förberedd på att det var 21 km som gällde, och inget annat. Att vara förberedd och noga insatt i bansträckningen gjorde att jag kunde hushålla och portionera ut krafterna rätt under loppet. Att ha fortsatt springa efter målgång hade nog inte varit samma sak.

Färgen på slingan avslöjar vilken pulszon jag befann mig i. Majoriteten av tiden befann jag mig precis under min mjölksyratröskel.

Färgen på slingan avslöjar vilken pulszon jag befann mig i. Den orangea färgen avslöjar att jag maximerar min kapacitet.

Min puls var relativt jämn och precis under gränsen för min maximala kapacitet.

Min puls var relativt jämn och precis under gränsen för min anaeroba tröskel på 177 bpm.

Detta diagram avslöjar också att jag höll mig nätt och jämt under min anaeroba tröskel, med sammanlagt 23 minuters undantag då jag gick på lite hårdare.

Detta diagram avslöjar också att jag höll mig nätt och jämt under min anaeroba tröskel, med sammanlagt 23 minuters undantag då jag gick på lite hårdare.

Vätska och energi under loppet

Under de 21 kilometer som vi sprang fanns det sammanlagt fyra vätskestationer, varav de två första var med endast 4 kilometers mellanrum och likaså de i slutet. Det blev därför ett lite längre gap på mitten där det inte fanns någon vätska och därför inte heller någon sportdryck. Eftersom jag konstaterade detta redan innan starten gått, kändes det okej, och jag kunde därför planera vätskeintaget bättre vid de andra stationerna. Generellt under loppet kan jag inte minnas att jag kände att jag hamnade i någon energisvacka. Jag märkte dock på många andra att det gick betydligt segare och trögare efter 12 kilometer till 18 kilometer men det kan ju ha berott på en massa olika saker. Två dagar innan hade jag börjat dricka ordentligt med vatten och eftersom solen skymdes av moln så kändes aldrig värmen så intensiv och törstskapande. Eftersom jag normalt sett äter en lågkolhydratkost så gjorde jag även detta på tävlingsdagen, vilket gjorde att min mage kändes som vanligt och inte bubblade eller var svullen. För att fylla på glykogendepåerna så drack jag sportdryck vid vätskestationerna och det fungerade utmärkt.

Det var ingen idé att försöka skona sig från gyttjan.

Det var ingen idé att försöka skona sig från gyttjan.

Sammantaget var dagen väldigt lyckad och mina förväntningar på loppet infriades. Ett av mina mål var att springa under hela tävlingen och att aldrig börja gå, det lyckades jag med förutom på två ställen där det var stentrappor. Väl i mål mötte jag andra glada men leriga traillöpare som jag tränat med under våren och vi kom alla fram till samma sak, att det är vansinnigt kul!!!

Om du vill springa samma slinga och känna på en tuff banan i vacker natur så kan du hitta den här:

Check the route in