Blöta insikter (dag 13 + 14)

Efter att ha sovit ut ordentligt i Kals var det dags att påbörja den sista och fjärde etappen av äventyret!

Efter att ha dragit på mig en ny merino-tröja och den sista uppsättningen av kompressionsplagg från Compressport lämnade jag Kals med för en gångs skull oerhört lätt packning.Väderprognosen sa ihållande regn i två dagar och det blev genast klart för mig att jag behövde planera om min rutt. Så många alternativ fanns dock inte och efter den 13:e dagens kortare etapp på bara ca 8 km kom jag fram till Kalser Tauernhütte som var sista övernattningsmöjligheten innan bergsmassivet.

dag13-14_3

Vägen upp var vacker och aningen svårtillgänglig.

dag13-14_1

Kalser Tauernhutte är byggt i sten och ligger helt avskiljt i dalen, långt från närmsta by.

Kalser tauernhütte var ett väldigt enkelt men mysigt ställe som förr användes av bergsguiderna kring Großglockner som skyddshytta. Idag är den dock morderniserad lite och man kan som gäst bo i både rum eller på madrass på vinden. Min vistelse där blev i ett av rummen.

dag13-14_2

Det enkla men mysiga rummet blev min borg i nästan två dagar. det gav mycket tid för tankar och vila.

Dagen därpå efter frukost packade jag väskan för att bege mig vidare men blev stoppad av en österrikare från Wien som tyckte jag skulle tänka om. Han hade helt rätt, vilket jag insåg, men jag var för ivrig att komma vidare och mot mitt slutmål helt enkelt.

Dagen spenderades sedan under täcket lyssnandes på en ljudbok medan regnet smattrade på rutan och vinden ven runt det lilla stenhuset. Till kvällen åt jag middag och blev inbjuden att sitta hos männen från Wien. Det var trevligt och dem var mycket nyfiken på vilken prick jag var som härjade alldeles ensam i bergen med för lite kläder.

Dagen efter skulle lova bättre väder och efter så mycket vila under två dagar såg jag fram emot att få sätta fart mot Mittersill igen.

På toppen! (dag 12)

Det var inte lätt att sova under natten. 30 personer i våningssängar och alla med svettiga kläder på tork var ingen vinnande recept för djupsömn, inte blev det bättre av de tyska fnissiga damerna som druckit lite för många öl heller.
Kl 03:45 ringde vårt alarm för väckning. Egentligen behövdes det inte för varken jag eller Michael sov men snabbt i skenet av våra pannlampor klädde vi oss och samlade ihop våra saker. Hela stugan var tyst och svart och nere i tamburen där all kängor, hjälmar och annan utrustning hängde väntade vår guide. Ute var det bäcksvart och vi fick reda på att det även varit en del moln under natten. Påklädda och med rätt utrustning bestående av skalplagg, sele, kängor med stegjärn, hjälm med pannlampa och stavar gav vi oss iväg i mörkret.

De första 20 stegen kändes riktigt vingliga, stegjärn kan kännas lite ovant för den som är ny. Färden tog oss upp och förbi hyttan där vi bott och ut på glaciären där vi ytterligare gick några höjdmeter. Det det brantare och brantare i takt med att jag lärde känna mina stegjärn och borta vid horisonten kunde man nu ana att det kanske var en sol där bakom som ville upp.

dag12_1

Det kanske var lika bra att man inte så så mycket för det var brant på bägge sidor.

I skenet av pannlampan gick vi vidare tills guiden bad oss lägga våra stavar åt sidan i snön. Det var nu dags för oss att börja klättra och vi alla med guiden först, sedan jag och sist Michael, satt säkrade i ett rep. Med stegjärnen mot berget blev fästet mycket bättre än utan med det var trots det inte så många bra avsatser att klättra på. Vi tog oss sakta framåt och bakom oss skymtade skenet från ytterligare tre pannlampor längre ner. Vinden friskade i och solen som ville fram bakom horisonten fick konkurrens bland molnen som svepte över toppen.

Efter lite mer än en timme hade vi nått toppen av ”kleinglockner” en liten mini-topp man måste över innan man når den stora. För en liten stund behövde man klättra neråt och detta visade sig vara mycket värre än uppåt. Sista biten gick fort, helt plötsligt var korset bara där! Precis i samma stund som vi nådde toppen så steg solen upp över horisonten och fyllde himlen med sitt orangea ljus. Eftersom ingen var före oss så blev vi först att vara uppe på toppen för dagen, tätt följt av den andra ligan. Under tiden på toppen fotograferade vi och stundtals kom molnen och tog bort utsikten. Annars var det riktigt häftigt att stå på ett så högt berg och ha en så vräkigt utsikt i kombination med soluppgång! Det kändes verkligen som man levde och kylan bet sig fast i ben och märg för att göra sig påmind om de ansträngningar och styrkor som krävt för att ta sig dit.

dag12_2

Precis när vi kom till toppen så skingrades nattens mörker och vi fick fantastiska vyer.

dag12_3

Självklart fanns den svenska flaggan på plats!

Vägen tillbaks blev trots ljuset inte enklare, att klättra brant nerför är verkligen en obekväm känsla, för den ovana. Vi mötte nu också flera andra som var på väg upp och det blev på vissa ställen nästan lite kö.

dag12_4

På vägen ner kämpade solen för att lysa igenom molntäcket.

Klockan åtta var vi tillbaks vid hyttan och hann precis med att äta frukost innan färd neråt igen. Denna gången gick vi ner på andra sidan berget från vart vi kom och här öppnade sig ett månlandskap av sten och is som var både fascinerande och skrämmande på samma gång. Nere vid Stüdlhütte lämnade vi guiden och Michael gick en väg tillbaks mot Heiligenblut där hans bil stod parkerad och jag bytte om till löparskor och tog mig ner till Kals.

I Kals hälsade jag på inne på kontoret för bergsguiderna, där hämtade jag även min sista depå. Otroligt var dagarna går fort men imorgon börjar sista etappen! Brevid kontoret fanns jag ett bra boende och det var skönt att få duscha och ladda med nya kläder, de andra var allt annat än fräscha.

Imorgon väntar en liten sovmorgon innan avfärd mot nästa mål som skall bli häftigt att komma till, sedan rullar det neråt mot Mittersill igen.