Mot toppen! (dag 11)

Äntligen!! Dagen var kommen för att bege sig av mot det stora berget.

Efter tidig utcheckning och frukost hade vi framför oss en ca 3h lång väg runt foten av Grossglockner för att vid Salmhütte möta vår guide kl 12:00. Vägen började brant med 400 höjdmeter första timman. Därefter började vi gå ganska fort över stigen och passerade fler grupper som tydligt också hade siktet inställt mot toppen. Framme vid Salmhütte blev väntan lång dock. Trots att vi kom över en timme tidigt så fanns inte vår guide på plats. De andra guiderna hämtade sina grupper och kvar satt vi. Tillslut dök vår guide upp, jag blev lite orolig att något missförstånd kanske skett men tillsist kom även vi iväg.
Bestigningen av Grossglockner sker under två dagar. Första dagen tar man sig till Erzherzog-Johann-Hütte på 3451 m. Där övernattar man med alla andra som skall bestiga toppen och tidigt morgonen därpå så klättrar man de sista 400m till toppen samt går hela vägen ner till dalen igen.

Första biten på väg till hyttan var relativt enkel, man gick över en dalgång där det en gång funnits en glaciär som nu smält bort.

dag11_1

Äntligen på väg med guiden upp mot toppen. Första biten var relativt enkel.

Därefter fick vi ta på oss hjälm och klättersele. För att komma över på andra sidan berget och en stor glaciär behövde man klättra ca 100 meter. Det kändes ovant att med all utrustning helt plötsligt befinna sig vid en vertikal vägg där varje steg noggrant måste tänkas igenom. Samtidigt var man ivrig att komma fram, flera gånger fick guiden uppmana mig att sakna ner.

dag11_2

Med klätterutrustning tog vi oss upp för ett brantare parti.

Väl uppe på glaciären gick vi de sista höjdmetrarna fram till boendet. Precis innan vi kom fram så kom vi även ifatt de andra som lämnade tidigare än oss och vid en passage blev det nästan kö då så många vill ta sig upp.

dag11_3

I stugan inkvarterades alla snyggt och prydligt. I vårt rum sov 30 stycken och det var stundtals ganska trångt vill jag erkänna.

Framme vid hyttan, som rymmer 150 gäster, blev vi inkvarterade i små våningssängar i stora salar. Det var trångt och alla ville givetvis torka kläder och göra iordning sin utrustning. En våning ner fanns matsalen där det senare serverades middag. Det var väldigt trevlig stämning och trots att det inte fanns något rinnande vatten där och man kunde köpa en påfyllning av vattenflaskan för €5, så flödade ölen och den österrikiska humorn. Istället för att befinna mig på den högsta bergshyttan i Österrike skulle jag lika gärna kunna varit på en pub.

Vår guide ville gärna vara ute tidigt på morgonen för att slippa hamna i kö och allt vad det innebär. Han föreslog därför att vi skulle ses i tamburen kl 04:00 redo och klara för att bege oss iväg mot toppen.

I glaciärens spår (dag 10)

Efter 2h vandringen från Heiligenblut till stället där vi bor, tog vi oss en bit mat innan vi installerade oss på rummet. Huset vi bor i är av sten och ägarna verkar vara snåla med värmen så inga element är igång, när vi kom till våra rum så var det minst lika kallt där som ute. Jag såg så mycket fram emot att få byta till rena kläder så jag var först med att paxa duschen. Efter en lång väntan på varmvatten insåg jag att det inte skulle bli så mycket varmare och den efterlängtade duschen blev en express-dusch med efterföljande huttringar då jag uppskattar att det var ungefär 11 grader varmt i duschrummet, min lilla microfiberhandduk öste inte värme mot mig heller. Direkt efter duschen tog jag bokstavligen skydd under duntäcket i sängen och ungefär 2h senare hade jag återfått normal kroppstemperatur igen. På något vis kan jag ändå tycka att det tillhör sin charm. Vad är lite obehag värt för att få kunna duscha sig ren? Jag har flera gången de senaste dagarna insett att vi är så intoleranta mot obehag, allt skall hela tiden vara så behagligt! Vad lär vi oss av det? Ingenting – vi bara försvagas och blir sköra istället för tåliga och motståndskraftiga. Jag vill vara tålig och motståndskraftig, det är lite därför jag befinner mig där jag är just nu, för att jag vill känna på lite obehag och se vad som händer och hur farligt det egentligen är.

Natten som gick var lika kall den, det krävdes extra mycket viljestyrka att rycka undan täcket och kliva upp på morgonen men upp och ut ville jag ju! Efter frukosten begav vi oss iväg på vår dagsutflykt, Michael tog ryggsäcken så jag fick ledigt från konkandet. Vi ville till en topp som hette Spielmann som var 3027m hög. Uppe bland bergen var vädret växlande, jag fick några skymtar av Grossglockner och det började kännas i magen att det är nära.

På vår vandring mötte vi nästan ett månlandskap, en glaciär hade lämnat efter sig stenar, grus och allra längs ner en sjö. Vackert men också en tankeställare om hur vårt sätt att leva behagligt, gör det desto mer obehagligt för naturen.

dag10_1

På väg upp passerade vi denna vackra glaciärsjö, någon glaciär syntes tyvärr inte till.

Uppe på toppen snöade det lätt och det var tur vi hade både tjocka jackor, mössa och vantar för det behövdes. Dagens topp var en bra övning inför morgondagen färd mot den riktiga toppen!

dag10_2

På toppen var sikten obefintlig men lite is på stenarna skymtades.

 

Vi avslutade dagen med en trevlig middag på boendet och la oss i tid så vi skulle bli ordentligt utvilade och starka inför morgondagen.