Från botten till toppen (dag 1)

Efter en stadig frukost på Alphotel Kuhstadl så var det dags att slänga på sig väskan. Sylvia i receptionen hjälpte mig hitta den bästa vägen ut från stan och sedan bar det av uppåt. En sak jag lärt mig från min tidigare expedition i Österrike var att alltid kolla kartan och hela tiden veta vart man är. Efter ca 2h vandring tar vägen plötsligt slut framför mig. Märkligt tänkte jag och kikade på kartan igen för att följa vägen som jag gått. Vid ett tidigare vägskäl hade jag tagit höger, precis som enligt kartan, ändå tog vägen slut! Utan att förstå varför vände jag tillbaks helt enkelt och tänkte att jag kanske missat någon skyltning. Inte heller det visade sig vara felet, jag hade helt enkelt misstagit mig över vilket vägskäl jag befann mig vid och mycket riktigt, vägen till höger skulle ta slut. Kanske var det bra att få en påminnelse igen om hur viktigt det är att veta vart man är, i detta fallet var problemet enkelt åtgärdat men nästa gång kanske det inte är det.

dag 1_2

Ovanför trädgränsen var det enklare att se vägen.

 

När jag kommit ovanför trädgränsen öppnade sig ett grönskande landskap av gräs och lågväxta buskar som till min glädje visade sig vara blåbär. Även här uppe går korna på bete i enorma hagar som kan sträcka sig längst ett helt berg. Några kor har bjällror så att bonden skall höra vart de befinner sig. Vandringslederna som finns kring bergen är till 95% inne i en ”kohage” och kossorna gör sig ständig påminda om sin närvaro på gott och ont.
När jag efter ca 5h vandrat stadigt uppåt kom jag äntligen över kröken på berget och kunde se ner i dalen bakom, också då var det dags att börja springa. Landskapet var verkligen dramatiskt, det gröna berget mot den blå himlen kändes som ett bättre fotografi och mitt däri befann jag mig. Vägarna, som blivit stigar, var nu bara så rännor uppmärkta med den typiska markeringen, österrikes färger.

dag 1_3

Små stiga, perfekta att springa på.

Stundtals kom förvirringen åter då skyltar tydligt pekade åt ett håll medan ledmarkeringen trots det delar sig åt ett annan. Detta i kombination med min karta gjorde att det blev möjligt att ytterligare en gång hamna fel, dock var det snabbt åtgärdat, denna gången också!

Dagens höjdpunkt var när jag nådde toppen av Geißstein, 2366 m.ö.h. Vägen upp var riktigt brant på sina ställen men på andra sidan där jag skulle ner betydligt bekvämare, också här började det kännas att dagen bjudit på många upplevelser och att krafterna började ta slut.

dag1_5

På toppen av Geißstein.

Jag hade märkt ut en stuga som enligt uppgift skulle erbjuda sovplats men så var inte fallet. Framåt 18-tiden var jag ensam kvar på berget och i en kohage vid en stor sten bestämde jag mig för att börja ordna mat. Precis när jag skulle tända köket så kom en ko förbi som verkade nyfiken, och hungrig! Han började nosa och slicka på min ena vandringsstav och medans jag hade fullt upp med att rädda min packning och mig själv genom att fly upp på stenen så började kossan tugga i sin staven och gå iväg. Typiskt tänkte jag där uppe på stenen, två stavar är verkligen bra att ha. I samma stund hör jag ett gurglande och vips så var staven på marken igen och kossan på väg bort. Staven var helt vit av saliv och illa kvickt samlade jag ihop mina pinaler (och den ko-dränkt staven) och begav mig tillbaks dit kohagen börjat. På andra sidan stängslet var också en kohage men där var gräset högt vilket betydde att kossorna inte lyckats ta sig dit för att beta. Taget, tänkte jag och bestämde mig genast för att införa en ny regel, tälta alltid i högt gräs = ingen risk för kossor.

da 1_4

Solnedgång från min tältplats.

Kvällen bjöd på en magisk solnedgång även om jag var mest upptagen med att hålla koll på kossorna. Kl 05:00 gick jag upp och packade ihop mina saker under solens vackra uppgång.

Resan mot starten

Just nu ligger jag bland ett fluffigt och alldeles för tjockt duntäcke på Hotellet ”Kuhstadl” i Mittersill. De två senaste dygnen har varit händelserika om än ganska enformiga. Tidigt i lördags morse packade jag bilen, åt en stadig frukost bestående av bananpannkak och jordgubbsylt, sa sedan hejdå till Jens och Ernst och började köra söderut. Just söderut var jag inte ensam om att köra, detta blev kännbart när jag vid Rødby snällt fick ställa mig i kö för färjan till Puttgarden. Sällan har jag sett så många tyska bilar med älgar och dalarhästar på.

resa mot starten_1

Dags att köra av färjan i Puttgarden.

Väl på tysk mark flöt trafiken på och det var rolig körning till Kassel där jag tog in på hotell för natten. Hann även med att sticka några varv på min första raggsocka innan huvudet föll på kudden.

resa mot starten_2

Min allra första raggsocka börjar ta form.

Denna dagen startade också tidigt med en väldigt enkel tysk frukost, det betyder en fralla med wurzt eller nutella på. På söndagar får lastbilar inte köra genom tyskland och detta, samt att tyskar verkar vara allmänt sega på morgonen, gjorde att jag ganska raskt körde på till Ingolstadt som ligger norr om München lagom till 11-hugget.

resa mot starten_3

Massa snygga bilar på Autobahn, här en läcker Audi A7:a

Där någonstans blev den smidiga trafiken den segaste sirapen någonsin. Alla turistande europeer som skall någonstan i europa inför den stundand arbetsveckan verkade ha valt vägen om München. Tur att man inte hade bråttom eller en bil i sämre skick, termometern visade 37 grader ute vilket är det dubbla från vad jag lämnade bakom mig i Sverige.
På plats i Österrike och några sega timmar i kö senare kom jag fram till Brixlegg där mina kusiner bor. Jag hade inte förvarnat om min ankomst men till min glädje var mina båda kusiner Michael och Agnes där.

resa mot starten_4

Mina kusiner Agnes och Michael hemma hos dem i Brixlegg.

Agnes hjälpte mig komma i kontakt med kvinnan som skickat mitt medlemskap från ”Alpenverein”. Henne bestämde vi träff med eftersom posten aldrig kom fram i sverige och jag kunde personligen få alla dokument i handen. Skönt att ha det avklarat!! Efteråt åt vi en typisk österrikist middag, ja du gissade rätt – wienerschnitzel! Michael och jag passade på att gå igenom min utrustning så han har en uppfattning om vad som behövs och vi kom också överens om att han skall ta hand om min depå för tredje etappen eftersom vi ändå skall träffas då. Detta kändes superskönt då det innebär en mindre depå att köra ut. Efter att ha ätit god mat ihop, till efterätt bjöds det på egenplockade blåbär med yoghurt, så var det dags att åka vidare. Jag fick bra kördirektiv från Michael och vägen från Brixlegg till Mittersill gick via St Johann och Kitzbühl.

resa mot starten_5

Alphotel Kuhstadl har fattat grejen med intressanta tidningar på rummet!

resa mot starten_6

”Guten Nacht” från Mittersill.

Just nu är jag alltså på hotellet i Mittersill och här skall jag vara tills på Onsdag då jag börjar springa. Imorgon väntar ytterligare en frukost och sedan börjar aklimatiseringen, främst till värmen. Mina depåer i Kals och Zell am See skall också läggas ut, det blir spännande!