Tar äventyret slut här? (dag 2)

Om dag ett blev väldigt lyckad så kan man säga att dag två blev det också, trotts omständigheterna. Efter att ha gått upp tidigt för att vara redo för ett riktigt långpass över en av etappernas bästa delar så fick dem planerna snabbt ett slut. När jag hoppade ner i ett dike för att fylla på min vattenflaska för dagen så landade jag på en sten som vek åt sidan och helt plötsligt hade jag landat på min fot i ett mindre bra läge. Det smärtade till men jag kunde ganska snabbt stödja på foten och komma tillbaks upp på stigen.

dag2_1

Soluppgåmg kl 06:00

dag2_5

Kossorna hjälpte mig välja väg då de blockerade den ena.

Efter att ha känt efter lite under några hundra meter kom jag till ett vägskäl – bokstavligen! Antingen kunde jag ta vänster och fortsätta bort över bergsryggarna, eller så kunde jag ta en stig som skulle leda mig ner i dalen och ge mig möjligheter längre fram att ta mig upp igen. Jag stod länge och granskade kartan för att utröna hur besvärlig min tänkta väg skulle vara. Egentligen skulle det terrängmässigt vara helt OK, men desto längre än vad min fot skulle gillat. Eftersom det är många dagar kvar och jag verkligen vill komma fram till Großglockner så var beslutet egentligen inte så svårt. Jag tog vägen ner mot dalen och vid första stugan satte jag mig ner för att studera kartan mer noga. Efter noga övervägningar av terrängen och vad som hade varit bäst för min fot så beslöt jag mig för att stanna kvar i dalen och ta mig mot Hinterglem, där skulle jag fatta ett nytt beslut.

dag2_2

Fina blomlådor överallt!

 

Framme i Hinterglem så slog det mig att det bästa är att göra dagen så kort som möjligt men se till att få ett bra utgångsläge för morgondagen. Inne på turistbyrån kunde jag få hjälp med att hitta ett enklare boende i Saalbach, och här är jag nu. Imorgon kommer jag ta skidliften upp och fortsätta på i princip samma ställe som var tänkt annars. Saalbach är för övrigt ett ställe jag gärna besöker. Här träffades mina föräldrar när min far arbetade som skidlärare och byn är alltid så fin med kyrkan och bergen runtomkring.

dag2_3

Denna kyrka känner nog många igen från Saalbach.

Jag hoppas mitt ”snedsteg” var av mildare typ och att jag med lite andra vägval kan få till en hyfsad återhämtning, trots att jag vet att vila är det bästa. Jag tror att mina kompressionsstrumpor från Compressport gjort ett riktigt bra jobb genom att hela tiden vara som en förband runt foten och inte låtit den svullna. Ytterligare en bra sak med kompressionsplagg när man springer i stökig terräng! Synd att fått missa en vacker slinga idag men å andra sidan fick jag en eftermiddag i Saalbach istället. Skador är aldrig roliga men någonstans så är det sättet att tänka om, hitta ny motivation och göra saker oplanerat som gör upplevelser så mer intressanta och äventyrliga.

dag2_4

”Pannkakssoppa” är en favorit som fick slinka ner under mitt besök i Saalbach.

Från botten till toppen (dag 1)

Efter en stadig frukost på Alphotel Kuhstadl så var det dags att slänga på sig väskan. Sylvia i receptionen hjälpte mig hitta den bästa vägen ut från stan och sedan bar det av uppåt. En sak jag lärt mig från min tidigare expedition i Österrike var att alltid kolla kartan och hela tiden veta vart man är. Efter ca 2h vandring tar vägen plötsligt slut framför mig. Märkligt tänkte jag och kikade på kartan igen för att följa vägen som jag gått. Vid ett tidigare vägskäl hade jag tagit höger, precis som enligt kartan, ändå tog vägen slut! Utan att förstå varför vände jag tillbaks helt enkelt och tänkte att jag kanske missat någon skyltning. Inte heller det visade sig vara felet, jag hade helt enkelt misstagit mig över vilket vägskäl jag befann mig vid och mycket riktigt, vägen till höger skulle ta slut. Kanske var det bra att få en påminnelse igen om hur viktigt det är att veta vart man är, i detta fallet var problemet enkelt åtgärdat men nästa gång kanske det inte är det.

dag 1_2

Ovanför trädgränsen var det enklare att se vägen.

 

När jag kommit ovanför trädgränsen öppnade sig ett grönskande landskap av gräs och lågväxta buskar som till min glädje visade sig vara blåbär. Även här uppe går korna på bete i enorma hagar som kan sträcka sig längst ett helt berg. Några kor har bjällror så att bonden skall höra vart de befinner sig. Vandringslederna som finns kring bergen är till 95% inne i en ”kohage” och kossorna gör sig ständig påminda om sin närvaro på gott och ont.
När jag efter ca 5h vandrat stadigt uppåt kom jag äntligen över kröken på berget och kunde se ner i dalen bakom, också då var det dags att börja springa. Landskapet var verkligen dramatiskt, det gröna berget mot den blå himlen kändes som ett bättre fotografi och mitt däri befann jag mig. Vägarna, som blivit stigar, var nu bara så rännor uppmärkta med den typiska markeringen, österrikes färger.

dag 1_3

Små stiga, perfekta att springa på.

Stundtals kom förvirringen åter då skyltar tydligt pekade åt ett håll medan ledmarkeringen trots det delar sig åt ett annan. Detta i kombination med min karta gjorde att det blev möjligt att ytterligare en gång hamna fel, dock var det snabbt åtgärdat, denna gången också!

Dagens höjdpunkt var när jag nådde toppen av Geißstein, 2366 m.ö.h. Vägen upp var riktigt brant på sina ställen men på andra sidan där jag skulle ner betydligt bekvämare, också här började det kännas att dagen bjudit på många upplevelser och att krafterna började ta slut.

dag1_5

På toppen av Geißstein.

Jag hade märkt ut en stuga som enligt uppgift skulle erbjuda sovplats men så var inte fallet. Framåt 18-tiden var jag ensam kvar på berget och i en kohage vid en stor sten bestämde jag mig för att börja ordna mat. Precis när jag skulle tända köket så kom en ko förbi som verkade nyfiken, och hungrig! Han började nosa och slicka på min ena vandringsstav och medans jag hade fullt upp med att rädda min packning och mig själv genom att fly upp på stenen så började kossan tugga i sin staven och gå iväg. Typiskt tänkte jag där uppe på stenen, två stavar är verkligen bra att ha. I samma stund hör jag ett gurglande och vips så var staven på marken igen och kossan på väg bort. Staven var helt vit av saliv och illa kvickt samlade jag ihop mina pinaler (och den ko-dränkt staven) och begav mig tillbaks dit kohagen börjat. På andra sidan stängslet var också en kohage men där var gräset högt vilket betydde att kossorna inte lyckats ta sig dit för att beta. Taget, tänkte jag och bestämde mig genast för att införa en ny regel, tälta alltid i högt gräs = ingen risk för kossor.

da 1_4

Solnedgång från min tältplats.

Kvällen bjöd på en magisk solnedgång även om jag var mest upptagen med att hålla koll på kossorna. Kl 05:00 gick jag upp och packade ihop mina saker under solens vackra uppgång.