Från botten till toppen (dag 1)

Efter en stadig frukost på Alphotel Kuhstadl så var det dags att slänga på sig väskan. Sylvia i receptionen hjälpte mig hitta den bästa vägen ut från stan och sedan bar det av uppåt. En sak jag lärt mig från min tidigare expedition i Österrike var att alltid kolla kartan och hela tiden veta vart man är. Efter ca 2h vandring tar vägen plötsligt slut framför mig. Märkligt tänkte jag och kikade på kartan igen för att följa vägen som jag gått. Vid ett tidigare vägskäl hade jag tagit höger, precis som enligt kartan, ändå tog vägen slut! Utan att förstå varför vände jag tillbaks helt enkelt och tänkte att jag kanske missat någon skyltning. Inte heller det visade sig vara felet, jag hade helt enkelt misstagit mig över vilket vägskäl jag befann mig vid och mycket riktigt, vägen till höger skulle ta slut. Kanske var det bra att få en påminnelse igen om hur viktigt det är att veta vart man är, i detta fallet var problemet enkelt åtgärdat men nästa gång kanske det inte är det.

dag 1_2

Ovanför trädgränsen var det enklare att se vägen.

 

När jag kommit ovanför trädgränsen öppnade sig ett grönskande landskap av gräs och lågväxta buskar som till min glädje visade sig vara blåbär. Även här uppe går korna på bete i enorma hagar som kan sträcka sig längst ett helt berg. Några kor har bjällror så att bonden skall höra vart de befinner sig. Vandringslederna som finns kring bergen är till 95% inne i en ”kohage” och kossorna gör sig ständig påminda om sin närvaro på gott och ont.
När jag efter ca 5h vandrat stadigt uppåt kom jag äntligen över kröken på berget och kunde se ner i dalen bakom, också då var det dags att börja springa. Landskapet var verkligen dramatiskt, det gröna berget mot den blå himlen kändes som ett bättre fotografi och mitt däri befann jag mig. Vägarna, som blivit stigar, var nu bara så rännor uppmärkta med den typiska markeringen, österrikes färger.

dag 1_3

Små stiga, perfekta att springa på.

Stundtals kom förvirringen åter då skyltar tydligt pekade åt ett håll medan ledmarkeringen trots det delar sig åt ett annan. Detta i kombination med min karta gjorde att det blev möjligt att ytterligare en gång hamna fel, dock var det snabbt åtgärdat, denna gången också!

Dagens höjdpunkt var när jag nådde toppen av Geißstein, 2366 m.ö.h. Vägen upp var riktigt brant på sina ställen men på andra sidan där jag skulle ner betydligt bekvämare, också här började det kännas att dagen bjudit på många upplevelser och att krafterna började ta slut.

dag1_5

På toppen av Geißstein.

Jag hade märkt ut en stuga som enligt uppgift skulle erbjuda sovplats men så var inte fallet. Framåt 18-tiden var jag ensam kvar på berget och i en kohage vid en stor sten bestämde jag mig för att börja ordna mat. Precis när jag skulle tända köket så kom en ko förbi som verkade nyfiken, och hungrig! Han började nosa och slicka på min ena vandringsstav och medans jag hade fullt upp med att rädda min packning och mig själv genom att fly upp på stenen så började kossan tugga i sin staven och gå iväg. Typiskt tänkte jag där uppe på stenen, två stavar är verkligen bra att ha. I samma stund hör jag ett gurglande och vips så var staven på marken igen och kossan på väg bort. Staven var helt vit av saliv och illa kvickt samlade jag ihop mina pinaler (och den ko-dränkt staven) och begav mig tillbaks dit kohagen börjat. På andra sidan stängslet var också en kohage men där var gräset högt vilket betydde att kossorna inte lyckats ta sig dit för att beta. Taget, tänkte jag och bestämde mig genast för att införa en ny regel, tälta alltid i högt gräs = ingen risk för kossor.

da 1_4

Solnedgång från min tältplats.

Kvällen bjöd på en magisk solnedgång även om jag var mest upptagen med att hålla koll på kossorna. Kl 05:00 gick jag upp och packade ihop mina saker under solens vackra uppgång.

3, 2, 1…

Idag, Onsdag, är det tre dagar kvar tills avfärden mot Österrike. Förberedelserna med packning och sista-minuten-fix börjar ta ut sin rätt och jag känner nästan att jag skulle behöva lite semester 🙂 Jag tänkte skriva lite i detta inlägget om dagarna som är kvar och vad som hänt sedan bansträckningen spikades. Även lite information om hur man kan följa äventyret när det väl satt igång.

Den nya bansträckningen

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så fick bansträckningen kortas av i sista stund då en mer detaljerad bild av den innebar ett alldeles för långt äventyr. Äventyrets etapper blev också fyra, istället för sex som var ursprungstanken. Efter att ha sammanvägt höjdkurvorna, klimatet (mycket varmt) min fysiska form och packningen så har jag också varit lite mer generös och klämt in en vilodag på varje etapp. När den tas är oklart, utan det får väder och dagsformen avgöra.

Veckan som gått

Sedan segelsemestern avslutades så har jag arbetat dagligen med förberedelserna. Trots att jag brukar vara en person som är ute i god tid så har jag känslan av att jag är ute i sista minuten – märkligt! Små saker som man kan tycka är peanuts har krävt mycket energi och tankekraft. Många beslut har fattats och strävan efter att få allt så som man vill har varit ett äventyr i sig.

Ett av inköpen blev dessa solglasögon från BLIZ som skall skydda mina ögon.

Ett av inköpen blev dessa solglasögon från BLIZ som skall skydda mina ögon.

 

Denna rackare skall få sig ett spännande uppdrag, nämligen att följa med mig!

Denna rackare skall få sig ett spännande uppdrag, nämligen att följa med mig!

En annan försändelse som kom med posten var all frystorkad mat från Fjällmeny.se.

En annan försändelse som kom med posten var all frystorkad mat från friluftsmeny.se.

Det slog mig också under veckan som gick att man inte vill planera och förbereda sitt äventyr till den grad att det inte är ett äventyr mer. Det jag vill uppleva under dem är 15 dagarna är just känslan av att inte veta vad dagen kommer bjuda på och dem spännande överraskningarna och lösningarna som måste hanteras allt eftersom äventyret fortskrider. Det är en fin balansgång att inte ”kväva” äventyret med för mycket planering samtidigt som man ändå måste ta i beaktning att det finns förberedelser att luta sig tillbaks på så att inga onödiga risker eller olyckor kan ske och att äventyret kan genomföras. Den balansgången tror jag är väldigt individuell men viktig att ha med sig.

En uppdatering kring bestigningen av Grossglockner

I inlägget innan skrev jag att jag äntligen lyckats förbereda och boka guide för toppbestigningen av Grossglockner. Detta är ett moment i äventyret som tyvärr kräver en del förberedelser då det skulle vara direkt idiotiskt att bara tro att man kan klättra upp där när det behagar. I och med att ett datum är bokat så betyder också detta att jag har en tid att passa, inte ett drömscenario direkt när man är på äventyr. Men för att se till att jag kommer komma fram i tid för att möta guiden så kommer jag få sällskap av min yngre kusin, Michael. Han bor i den österrikiska byn Brixleg och kommer följa mig längs hela etapp 3 och alltså vara med mig uppe på toppen. Michael är i god fysisk form och bergsvan så jag hoppas vi kommer kunna hjälpa varandra och ha många härliga samtal längs vägen.

Depåinnehåll och packdag

Igår blev jag äntligen klar med mina depåer som kommer innehålla allt det jag behöver längs vägen. Eftersom etapperna skiljer sig en del vad gäller terräng och utrustning så är inte alla fyra depåer identiska, vilket har spelat mig ett litet spratt vad gäller beslutsfattandet. Efter att ha kikat på bansträckningen, klurat på vilka ställen man kan äta längs vägen, eller sova i en stuga så har jag försökt att slimma min packning vad gäller mat och prylar.

Efter en del uppskattningar och gissningar så bantade jag ner antalet portioner frystorkad mat per etapp.

Efter en del uppskattningar och gissningar så bantade jag ner antalet portioner frystorkad mat per etapp.

 

En hel del nya löparkläder har behövts inhandlas för varje depå. Absolut fräckast är kompressionsplaggen från Compressport.

En hel del nya löparkläder har behövts inhandlas för varje depå. Absolut fräckast är kompressionsplaggen från Compressport.

Den absolut jobbigaste etappen är etapp 3 som innehåller toppbestigningen. Där är det nödvändigt med ett fullständigt utbyte av utrustning där löparskor blir vandringskängor med stegjärn, och klättersele och hjälm är några av alla de otympliga saker som måste konkas med. Just nu har jag inte riktigt en lösning på hur alltsammans skall fungera men jag har ju två dagar kvar.

Trots minimal packning och tuffa viktkrav så är det en del prylar som skall med.

Trots minimal packning och tuffa viktkrav så är det en del prylar som skall med.

Första etappen nerpackad i min ryggsäck väger precis över gränsen. Här har jag även 1L vatten med mig.

Första etappen nerpackad i min ryggsäck väger precis över gränsen. Här har jag även 1L vatten med mig.

Hur kan man följa äventyret?

Under äventyret kan man alltid gå in på min hemsida för att se bilder och kortare texter dag för dag kring vad som sker. Detta är möjligt eftersom jag i några områden längs vägen kommer ha täckning. Jag har även hyrt en satellittelefon (Satsleeve) som gör det möjligt att använda min smartphone via satellituppkoppling för samtal och datatrafik, dock inget billigt alternativ. Jag fick dock idag besked om att satellittelefonen som jag hyrt ankommit för sent från den tidigare användaren och att jag ev. riskerar att inte få med den alls (!!!) Det känns som en härlig utmaning att lösa tre dagar innan avfärd. Vi har redan smidigt en plan-B, men att vara på äventyr själv utan täckning och inte kunna ringa nödsamtal är en riktigt dålig idé! Förhoppningsvis ordnar vi en lösning på detta jag eller imorgon.

Förutom hemsidan så kan de som använder sig av Instagram följa mitt äventyr i bilder där. Genom ”compressportsweden” på Instagram kommer det också att finnas några härliga bilder.

Redan vinnare?

Avslutningsvis så känns det som en känslomässig seger att bara kunna lämna Sverige på Lördag och veta att jag är på väg mot mitt äventyr som föddes den 13 Januari 2015. Allt hårt arbete och tid har redan genererat så mycket lärdomar och styrka att äventyrets målgång känns som en bonus. I dessa tider är tävlingar, tider och placeringar en mätfaktor som blir allt viktigare för folk, och också utgör en stor drivkraft. Jag har själv erfarenhet av att drivas av tydliga mål men genom detta äventyr vill jag visa att samma tillfredsställelse kan fås utan krav på att jaga egots bekräftelse. Jag tror också mer och mer på att drivkrafter kan bevaras om syftet är mer känsloknutet än resultatknutet. Mig veterligen finns det alldeles för många som slutar, med vad det nu än är dem gör, när målet är uppnått.