På toppen! (dag 12)

Det var inte lätt att sova under natten. 30 personer i våningssängar och alla med svettiga kläder på tork var ingen vinnande recept för djupsömn, inte blev det bättre av de tyska fnissiga damerna som druckit lite för många öl heller.
Kl 03:45 ringde vårt alarm för väckning. Egentligen behövdes det inte för varken jag eller Michael sov men snabbt i skenet av våra pannlampor klädde vi oss och samlade ihop våra saker. Hela stugan var tyst och svart och nere i tamburen där all kängor, hjälmar och annan utrustning hängde väntade vår guide. Ute var det bäcksvart och vi fick reda på att det även varit en del moln under natten. Påklädda och med rätt utrustning bestående av skalplagg, sele, kängor med stegjärn, hjälm med pannlampa och stavar gav vi oss iväg i mörkret.

De första 20 stegen kändes riktigt vingliga, stegjärn kan kännas lite ovant för den som är ny. Färden tog oss upp och förbi hyttan där vi bott och ut på glaciären där vi ytterligare gick några höjdmeter. Det det brantare och brantare i takt med att jag lärde känna mina stegjärn och borta vid horisonten kunde man nu ana att det kanske var en sol där bakom som ville upp.

dag12_1

Det kanske var lika bra att man inte så så mycket för det var brant på bägge sidor.

I skenet av pannlampan gick vi vidare tills guiden bad oss lägga våra stavar åt sidan i snön. Det var nu dags för oss att börja klättra och vi alla med guiden först, sedan jag och sist Michael, satt säkrade i ett rep. Med stegjärnen mot berget blev fästet mycket bättre än utan med det var trots det inte så många bra avsatser att klättra på. Vi tog oss sakta framåt och bakom oss skymtade skenet från ytterligare tre pannlampor längre ner. Vinden friskade i och solen som ville fram bakom horisonten fick konkurrens bland molnen som svepte över toppen.

Efter lite mer än en timme hade vi nått toppen av ”kleinglockner” en liten mini-topp man måste över innan man når den stora. För en liten stund behövde man klättra neråt och detta visade sig vara mycket värre än uppåt. Sista biten gick fort, helt plötsligt var korset bara där! Precis i samma stund som vi nådde toppen så steg solen upp över horisonten och fyllde himlen med sitt orangea ljus. Eftersom ingen var före oss så blev vi först att vara uppe på toppen för dagen, tätt följt av den andra ligan. Under tiden på toppen fotograferade vi och stundtals kom molnen och tog bort utsikten. Annars var det riktigt häftigt att stå på ett så högt berg och ha en så vräkigt utsikt i kombination med soluppgång! Det kändes verkligen som man levde och kylan bet sig fast i ben och märg för att göra sig påmind om de ansträngningar och styrkor som krävt för att ta sig dit.

dag12_2

Precis när vi kom till toppen så skingrades nattens mörker och vi fick fantastiska vyer.

dag12_3

Självklart fanns den svenska flaggan på plats!

Vägen tillbaks blev trots ljuset inte enklare, att klättra brant nerför är verkligen en obekväm känsla, för den ovana. Vi mötte nu också flera andra som var på väg upp och det blev på vissa ställen nästan lite kö.

dag12_4

På vägen ner kämpade solen för att lysa igenom molntäcket.

Klockan åtta var vi tillbaks vid hyttan och hann precis med att äta frukost innan färd neråt igen. Denna gången gick vi ner på andra sidan berget från vart vi kom och här öppnade sig ett månlandskap av sten och is som var både fascinerande och skrämmande på samma gång. Nere vid Stüdlhütte lämnade vi guiden och Michael gick en väg tillbaks mot Heiligenblut där hans bil stod parkerad och jag bytte om till löparskor och tog mig ner till Kals.

I Kals hälsade jag på inne på kontoret för bergsguiderna, där hämtade jag även min sista depå. Otroligt var dagarna går fort men imorgon börjar sista etappen! Brevid kontoret fanns jag ett bra boende och det var skönt att få duscha och ladda med nya kläder, de andra var allt annat än fräscha.

Imorgon väntar en liten sovmorgon innan avfärd mot nästa mål som skall bli häftigt att komma till, sedan rullar det neråt mot Mittersill igen.

Mot toppen! (dag 11)

Äntligen!! Dagen var kommen för att bege sig av mot det stora berget.

Efter tidig utcheckning och frukost hade vi framför oss en ca 3h lång väg runt foten av Grossglockner för att vid Salmhütte möta vår guide kl 12:00. Vägen började brant med 400 höjdmeter första timman. Därefter började vi gå ganska fort över stigen och passerade fler grupper som tydligt också hade siktet inställt mot toppen. Framme vid Salmhütte blev väntan lång dock. Trots att vi kom över en timme tidigt så fanns inte vår guide på plats. De andra guiderna hämtade sina grupper och kvar satt vi. Tillslut dök vår guide upp, jag blev lite orolig att något missförstånd kanske skett men tillsist kom även vi iväg.
Bestigningen av Grossglockner sker under två dagar. Första dagen tar man sig till Erzherzog-Johann-Hütte på 3451 m. Där övernattar man med alla andra som skall bestiga toppen och tidigt morgonen därpå så klättrar man de sista 400m till toppen samt går hela vägen ner till dalen igen.

Första biten på väg till hyttan var relativt enkel, man gick över en dalgång där det en gång funnits en glaciär som nu smält bort.

dag11_1

Äntligen på väg med guiden upp mot toppen. Första biten var relativt enkel.

Därefter fick vi ta på oss hjälm och klättersele. För att komma över på andra sidan berget och en stor glaciär behövde man klättra ca 100 meter. Det kändes ovant att med all utrustning helt plötsligt befinna sig vid en vertikal vägg där varje steg noggrant måste tänkas igenom. Samtidigt var man ivrig att komma fram, flera gånger fick guiden uppmana mig att sakna ner.

dag11_2

Med klätterutrustning tog vi oss upp för ett brantare parti.

Väl uppe på glaciären gick vi de sista höjdmetrarna fram till boendet. Precis innan vi kom fram så kom vi även ifatt de andra som lämnade tidigare än oss och vid en passage blev det nästan kö då så många vill ta sig upp.

dag11_3

I stugan inkvarterades alla snyggt och prydligt. I vårt rum sov 30 stycken och det var stundtals ganska trångt vill jag erkänna.

Framme vid hyttan, som rymmer 150 gäster, blev vi inkvarterade i små våningssängar i stora salar. Det var trångt och alla ville givetvis torka kläder och göra iordning sin utrustning. En våning ner fanns matsalen där det senare serverades middag. Det var väldigt trevlig stämning och trots att det inte fanns något rinnande vatten där och man kunde köpa en påfyllning av vattenflaskan för €5, så flödade ölen och den österrikiska humorn. Istället för att befinna mig på den högsta bergshyttan i Österrike skulle jag lika gärna kunna varit på en pub.

Vår guide ville gärna vara ute tidigt på morgonen för att slippa hamna i kö och allt vad det innebär. Han föreslog därför att vi skulle ses i tamburen kl 04:00 redo och klara för att bege oss iväg mot toppen.