Att göra något nytt – isklättring

Nyligen var jag i Åre med min sambo och provade på isklättring. Upplevelsen var egentligen en present till min sambo som länge velat prova men det blev även en utmärkt aktivitet att göra ihop.

Min tidigare erfarenhet av klättring är att jag har topprepsklättrat inomhus vid några tillfällen och har grönt kort, dvs jag får säkra andra klättrare som topprepsklättrar. Utöver denna erfarenheten så ingick även klättring som ett delmoment under bestigningen av Grossglockner som ni kan läsa mer om här.

Isklättringen i Åre skedde med David som till vardags driver mountainsport.se där man kan låna honom för alla möjliga roliga aktiviteter i fjällmiljö. Inför kursen var jag lite nervös eftersom det faller sig naturligt att oroa sig över saker man inte behärskar.

 

David tog med oss ut i terrängen från backen i Duved för att testa på isklättring


Vi startade upp med teori i form av att gå igenom utrustningen som bestod av klättersele, stegjärn, isyxor och hjälm. Sedan även en del rep, slingor och karbinhakar men detta är ju mer hjälpmedel. Ute i terrängen brevid backen i Duved fanns den isklädda bergsklippan som vi skulle träna på och efter lite topprepsklättring kände vi oss varm i kläderna.

 

Isfallet var betydligt mer utmanande än bilden avslöjar

img_4544.jpeg

David hade koll på vad vi gjorde hela tiden

Klurigheterna med att klättra på is är att bedömma isens hållfastighet och hur man belastar den. För att sätta ett toprepsankare (en fästpunkt ovanför isen där man kan säkra sig med ett topprep) så använde man både isskruvar och andra fästpunkter som träd och dyl. Det var betydligt mer avancerat än jag trott och krävde en del koll på olika vinklar, tyngder och krafter. David gjorde ett kanonjobb i att förklara allt detta väldigt pedagogiskt och på eftermiddagen fick vi själva rigga ett ankare som vi senare skulle fira ner oss för.

Nerfirningen från toppen på ett isfall var en upplevelse utöver det vanliga. Inte bara det faktum att det var vi själva som fick rigga upp allt, själva nerfiningen går till så att man trär nerfirningsrepet genom en repbroms som man sedan själv manövrerar för att fira ner sig. Isfallet vi hade nedanför oss var betydligt större och högre än de vi först tränade på och alla de känslor som vällde upp när jag lutade mig ut över kanten är svåra att beskriva.

Att testa på något nytt och utmana sin mentala styrka i obehag är definitivt något man bör göra oftare. De andra märkte nog att jag var långt utanför min comfortzone när jag började prata med mig själv och ta djupa andetag. Eftersom det var jag själv som höll i repbromsen, intalade jag mig att det var jag som hade kontrollen, men tankar som ”vad händer om jag släpper?” och ”kan någon rädda mig?”skapade brus i min koncentration. Efter en mycket lååååångsam nerfirning stod jag på botten av isfallet och känslan var obeskrivlig! Inte bara växte jag fysiskt genom att kunna hantera utrustningen, utan mina mentala muskler fick sig också ett rejält träningspass! (Undra om man kan få mental träningsvärk?) 🙂

Dag 2 innebar repetition av det vi gjorde dag 1, vilket  innebar en likadan nerfirning. Denna gången var nerfirningen mer bekväm, obekvämt var istället att firningsrepet var förandrat i ett hål vi borrat i isen, något som skapade nya hjärnspöken för mig. Även denna gången gick det bra.

 

Genom att dra ett rep genom isen kunde vi fästa vårat firningsrep och fira ner oss. Tur att det var minusgrader den dagen

Att göra något nytt oavsett inom vilken område eller nivå kan vara ett bra sätt att ruska liv i vår mentala kapacitet, om inte annat för att bli medveten om den.

Har du några liknande erfarenheter eller kan tipsa om andra sätt att bygga mentalstyrka genom upplevelser? Komentera gärna…

 

att lita på isyxorna var A och O

 

Nerfirning gick bra när man tog det i sin takt

 

isfallen är oerhört praktfulla att titta på

 

På toppen! (dag 12)

Det var inte lätt att sova under natten. 30 personer i våningssängar och alla med svettiga kläder på tork var ingen vinnande recept för djupsömn, inte blev det bättre av de tyska fnissiga damerna som druckit lite för många öl heller.
Kl 03:45 ringde vårt alarm för väckning. Egentligen behövdes det inte för varken jag eller Michael sov men snabbt i skenet av våra pannlampor klädde vi oss och samlade ihop våra saker. Hela stugan var tyst och svart och nere i tamburen där all kängor, hjälmar och annan utrustning hängde väntade vår guide. Ute var det bäcksvart och vi fick reda på att det även varit en del moln under natten. Påklädda och med rätt utrustning bestående av skalplagg, sele, kängor med stegjärn, hjälm med pannlampa och stavar gav vi oss iväg i mörkret.

De första 20 stegen kändes riktigt vingliga, stegjärn kan kännas lite ovant för den som är ny. Färden tog oss upp och förbi hyttan där vi bott och ut på glaciären där vi ytterligare gick några höjdmeter. Det det brantare och brantare i takt med att jag lärde känna mina stegjärn och borta vid horisonten kunde man nu ana att det kanske var en sol där bakom som ville upp.

dag12_1

Det kanske var lika bra att man inte så så mycket för det var brant på bägge sidor.

I skenet av pannlampan gick vi vidare tills guiden bad oss lägga våra stavar åt sidan i snön. Det var nu dags för oss att börja klättra och vi alla med guiden först, sedan jag och sist Michael, satt säkrade i ett rep. Med stegjärnen mot berget blev fästet mycket bättre än utan med det var trots det inte så många bra avsatser att klättra på. Vi tog oss sakta framåt och bakom oss skymtade skenet från ytterligare tre pannlampor längre ner. Vinden friskade i och solen som ville fram bakom horisonten fick konkurrens bland molnen som svepte över toppen.

Efter lite mer än en timme hade vi nått toppen av ”kleinglockner” en liten mini-topp man måste över innan man når den stora. För en liten stund behövde man klättra neråt och detta visade sig vara mycket värre än uppåt. Sista biten gick fort, helt plötsligt var korset bara där! Precis i samma stund som vi nådde toppen så steg solen upp över horisonten och fyllde himlen med sitt orangea ljus. Eftersom ingen var före oss så blev vi först att vara uppe på toppen för dagen, tätt följt av den andra ligan. Under tiden på toppen fotograferade vi och stundtals kom molnen och tog bort utsikten. Annars var det riktigt häftigt att stå på ett så högt berg och ha en så vräkigt utsikt i kombination med soluppgång! Det kändes verkligen som man levde och kylan bet sig fast i ben och märg för att göra sig påmind om de ansträngningar och styrkor som krävt för att ta sig dit.

dag12_2

Precis när vi kom till toppen så skingrades nattens mörker och vi fick fantastiska vyer.

dag12_3

Självklart fanns den svenska flaggan på plats!

Vägen tillbaks blev trots ljuset inte enklare, att klättra brant nerför är verkligen en obekväm känsla, för den ovana. Vi mötte nu också flera andra som var på väg upp och det blev på vissa ställen nästan lite kö.

dag12_4

På vägen ner kämpade solen för att lysa igenom molntäcket.

Klockan åtta var vi tillbaks vid hyttan och hann precis med att äta frukost innan färd neråt igen. Denna gången gick vi ner på andra sidan berget från vart vi kom och här öppnade sig ett månlandskap av sten och is som var både fascinerande och skrämmande på samma gång. Nere vid Stüdlhütte lämnade vi guiden och Michael gick en väg tillbaks mot Heiligenblut där hans bil stod parkerad och jag bytte om till löparskor och tog mig ner till Kals.

I Kals hälsade jag på inne på kontoret för bergsguiderna, där hämtade jag även min sista depå. Otroligt var dagarna går fort men imorgon börjar sista etappen! Brevid kontoret fanns jag ett bra boende och det var skönt att få duscha och ladda med nya kläder, de andra var allt annat än fräscha.

Imorgon väntar en liten sovmorgon innan avfärd mot nästa mål som skall bli häftigt att komma till, sedan rullar det neråt mot Mittersill igen.