Många steg mot mål (dag 15)

Tidigt på morgonen vaknade jag av en blå himmel och en dal som ännu inte värmts upp av solens strålar. Med packning och utrustning stod jag redo i entrén att lämna in nyckeln när en av herrarna från Wien kom förbi. Han kunde inte låta bli att skratta när han såg mina kläder. Jag förmodar att kompressionsplagg och färglada träningskläder inte ingår i deras lite mer konservativa garderob. Han hade dock ett öppet sinne och fråga om han fick ta ett kort på mig och min utrustning.

Efter att ha lämnat huset bakom mig fortsatte jag upp i dalen. Det var oerhört vackert och väldigt rolig löpning. Solen kämpade med att nå hela vägen ner i dalen och vid 10:00 så var hela dalen upplyst och uppvärmd.

dag15_1

Solen kämpar för att nå ända ner i dalen.

När den lite mer avskilda och ensliga dalen låg bakom mig kom jag över till en dal där turistnäringen fullständigt exploderat. Familjer, hundar och pensionärer nästan stod i kö på lederna för att behagligt vandra uppför och så sin bit av utsikten. Vissa kände också viss irritation när jag kom ”springandes” och stressade dem. Men sådan hade inte jag tid att bry mig om.

dag15_4

Dags att lämna den vackra dalen bakom mig och ta mig ner på andra sidan.

Efter att ha kommit över bergsmassivet så öppnade en sjö upp sig och en stor hotellresort som hette Rudolfshütte, därifrån gick sedan en ägglift som jag snabbt förstod var anledningen till varför dalen var så fylld med folk.

dag15_2

en enormt stor och turkos sjö var mittpunkten uppe bland topparna.

Det fanns inte så mycket tid till att vara kvar uppe på berget utan jag började jobba mig neråt eftersom dalen jag skulle springa ut från var väldigt lång, stundtals tvivlade jag på om jag skulle hinna hela vägen till Mittersill.

Kl 16:00 sprang jag förbi ett övernattningsställe jag spanat ut som en plan-b om jag inte skulle hinna hela vägen. Men det kändes så nära och jag ville verkligen komma i mål. I två timmar till kämpade jag mot asfalten och den enorma värme som låg som ett lock i dalen. Lång därborta kunde jag skymta kyrktornet i Mittersill och jag visste att snart skulle allt ta slut.

Med kartan i handen och andan i halsen svängde jag tillsist in på gatan som ledde till hotellet. Dem sista stegen kändes som både de bästa och värsta stegen på hela äventyret.

Helt plötsligt tog det bara slut, jag behövde inte springa mer! Det tog ett tag innan det sjunk in i mig att mitt äventyr var klart och att jag var i mål, det var både glädjande och ledsamt på samma gång. När andan lagt sig gick jag in för att möta familjen som drev hotellet, dem var glada över att se mig och började förhöra mig om allt möjligt, även ett glas kallt vatten sveptes.

Under resten av kvällen tog jag det lugnt på hotellet och vilade benen ihop med en fantastisk måltid. Därefter vände jag ner mig i duntäcket och somnade.
Att äventyret är avklarat känns väldigt roligt men framförallt känns det skönt att kunna sätta punkt efter åtta månader av förberedelser och planering och veta att det går att förvandla en tanke till verklighet bara man har har viljestyrkan!

Nu skall jag umgås med Jens här nere några dagar innan vi vänder hemåt med bilen och sedan börjar en spännande höst på Sigma Industry West!

På toppen! (dag 12)

Det var inte lätt att sova under natten. 30 personer i våningssängar och alla med svettiga kläder på tork var ingen vinnande recept för djupsömn, inte blev det bättre av de tyska fnissiga damerna som druckit lite för många öl heller.
Kl 03:45 ringde vårt alarm för väckning. Egentligen behövdes det inte för varken jag eller Michael sov men snabbt i skenet av våra pannlampor klädde vi oss och samlade ihop våra saker. Hela stugan var tyst och svart och nere i tamburen där all kängor, hjälmar och annan utrustning hängde väntade vår guide. Ute var det bäcksvart och vi fick reda på att det även varit en del moln under natten. Påklädda och med rätt utrustning bestående av skalplagg, sele, kängor med stegjärn, hjälm med pannlampa och stavar gav vi oss iväg i mörkret.

De första 20 stegen kändes riktigt vingliga, stegjärn kan kännas lite ovant för den som är ny. Färden tog oss upp och förbi hyttan där vi bott och ut på glaciären där vi ytterligare gick några höjdmeter. Det det brantare och brantare i takt med att jag lärde känna mina stegjärn och borta vid horisonten kunde man nu ana att det kanske var en sol där bakom som ville upp.

dag12_1

Det kanske var lika bra att man inte så så mycket för det var brant på bägge sidor.

I skenet av pannlampan gick vi vidare tills guiden bad oss lägga våra stavar åt sidan i snön. Det var nu dags för oss att börja klättra och vi alla med guiden först, sedan jag och sist Michael, satt säkrade i ett rep. Med stegjärnen mot berget blev fästet mycket bättre än utan med det var trots det inte så många bra avsatser att klättra på. Vi tog oss sakta framåt och bakom oss skymtade skenet från ytterligare tre pannlampor längre ner. Vinden friskade i och solen som ville fram bakom horisonten fick konkurrens bland molnen som svepte över toppen.

Efter lite mer än en timme hade vi nått toppen av ”kleinglockner” en liten mini-topp man måste över innan man når den stora. För en liten stund behövde man klättra neråt och detta visade sig vara mycket värre än uppåt. Sista biten gick fort, helt plötsligt var korset bara där! Precis i samma stund som vi nådde toppen så steg solen upp över horisonten och fyllde himlen med sitt orangea ljus. Eftersom ingen var före oss så blev vi först att vara uppe på toppen för dagen, tätt följt av den andra ligan. Under tiden på toppen fotograferade vi och stundtals kom molnen och tog bort utsikten. Annars var det riktigt häftigt att stå på ett så högt berg och ha en så vräkigt utsikt i kombination med soluppgång! Det kändes verkligen som man levde och kylan bet sig fast i ben och märg för att göra sig påmind om de ansträngningar och styrkor som krävt för att ta sig dit.

dag12_2

Precis när vi kom till toppen så skingrades nattens mörker och vi fick fantastiska vyer.

dag12_3

Självklart fanns den svenska flaggan på plats!

Vägen tillbaks blev trots ljuset inte enklare, att klättra brant nerför är verkligen en obekväm känsla, för den ovana. Vi mötte nu också flera andra som var på väg upp och det blev på vissa ställen nästan lite kö.

dag12_4

På vägen ner kämpade solen för att lysa igenom molntäcket.

Klockan åtta var vi tillbaks vid hyttan och hann precis med att äta frukost innan färd neråt igen. Denna gången gick vi ner på andra sidan berget från vart vi kom och här öppnade sig ett månlandskap av sten och is som var både fascinerande och skrämmande på samma gång. Nere vid Stüdlhütte lämnade vi guiden och Michael gick en väg tillbaks mot Heiligenblut där hans bil stod parkerad och jag bytte om till löparskor och tog mig ner till Kals.

I Kals hälsade jag på inne på kontoret för bergsguiderna, där hämtade jag även min sista depå. Otroligt var dagarna går fort men imorgon börjar sista etappen! Brevid kontoret fanns jag ett bra boende och det var skönt att få duscha och ladda med nya kläder, de andra var allt annat än fräscha.

Imorgon väntar en liten sovmorgon innan avfärd mot nästa mål som skall bli häftigt att komma till, sedan rullar det neråt mot Mittersill igen.