Grått istället för blått (dag 5)

Väderprognosen håller på att spela mig ett spratt! När jag vaknade upp i Rauris imorse så sken solen. Efter en expressfrukost och snabb utcheckning tänkte jag ta mig vidare upp i dalen eftersom mer regn väntade.

dag5_1

Inget imponerande väder i Rauris.

dag5_4

Dock mer imponerande att hela skogen är fylld med hallonbuskar!

Efter en härlig löpslinga en bit upp i skogen, och bland massvis av hallonbuskar, kom jag till det lilla samhället Wörth. Här finns egentligen ingenting förutom en camping.

dag5_2

Middagsdags i mitt tält.

Eftersom Österrikarna inte har allemansrätt och det är förbjudet att tälta i trädgårdar så är egentligen det enda tillåta sättet att tälta, just på en camping, en sådan finns i Wörth. Så här är jag nu, inregnad i mitt lilla tält på en camping i ingenstans – fantastiskt! Imon har jag en plan för dagen men vi får se om den kan förverkligas, det är betydligt färre vandringsleder i detta området och det gör att man inte kan vara lika flexibel med vägvalen. Den 19 Augusti skall jag ju träffa min kusin Michael längst uppe i dalen och det får jag ju inte missa!

Från botten till toppen (dag 1)

Efter en stadig frukost på Alphotel Kuhstadl så var det dags att slänga på sig väskan. Sylvia i receptionen hjälpte mig hitta den bästa vägen ut från stan och sedan bar det av uppåt. En sak jag lärt mig från min tidigare expedition i Österrike var att alltid kolla kartan och hela tiden veta vart man är. Efter ca 2h vandring tar vägen plötsligt slut framför mig. Märkligt tänkte jag och kikade på kartan igen för att följa vägen som jag gått. Vid ett tidigare vägskäl hade jag tagit höger, precis som enligt kartan, ändå tog vägen slut! Utan att förstå varför vände jag tillbaks helt enkelt och tänkte att jag kanske missat någon skyltning. Inte heller det visade sig vara felet, jag hade helt enkelt misstagit mig över vilket vägskäl jag befann mig vid och mycket riktigt, vägen till höger skulle ta slut. Kanske var det bra att få en påminnelse igen om hur viktigt det är att veta vart man är, i detta fallet var problemet enkelt åtgärdat men nästa gång kanske det inte är det.

dag 1_2

Ovanför trädgränsen var det enklare att se vägen.

 

När jag kommit ovanför trädgränsen öppnade sig ett grönskande landskap av gräs och lågväxta buskar som till min glädje visade sig vara blåbär. Även här uppe går korna på bete i enorma hagar som kan sträcka sig längst ett helt berg. Några kor har bjällror så att bonden skall höra vart de befinner sig. Vandringslederna som finns kring bergen är till 95% inne i en ”kohage” och kossorna gör sig ständig påminda om sin närvaro på gott och ont.
När jag efter ca 5h vandrat stadigt uppåt kom jag äntligen över kröken på berget och kunde se ner i dalen bakom, också då var det dags att börja springa. Landskapet var verkligen dramatiskt, det gröna berget mot den blå himlen kändes som ett bättre fotografi och mitt däri befann jag mig. Vägarna, som blivit stigar, var nu bara så rännor uppmärkta med den typiska markeringen, österrikes färger.

dag 1_3

Små stiga, perfekta att springa på.

Stundtals kom förvirringen åter då skyltar tydligt pekade åt ett håll medan ledmarkeringen trots det delar sig åt ett annan. Detta i kombination med min karta gjorde att det blev möjligt att ytterligare en gång hamna fel, dock var det snabbt åtgärdat, denna gången också!

Dagens höjdpunkt var när jag nådde toppen av Geißstein, 2366 m.ö.h. Vägen upp var riktigt brant på sina ställen men på andra sidan där jag skulle ner betydligt bekvämare, också här började det kännas att dagen bjudit på många upplevelser och att krafterna började ta slut.

dag1_5

På toppen av Geißstein.

Jag hade märkt ut en stuga som enligt uppgift skulle erbjuda sovplats men så var inte fallet. Framåt 18-tiden var jag ensam kvar på berget och i en kohage vid en stor sten bestämde jag mig för att börja ordna mat. Precis när jag skulle tända köket så kom en ko förbi som verkade nyfiken, och hungrig! Han började nosa och slicka på min ena vandringsstav och medans jag hade fullt upp med att rädda min packning och mig själv genom att fly upp på stenen så började kossan tugga i sin staven och gå iväg. Typiskt tänkte jag där uppe på stenen, två stavar är verkligen bra att ha. I samma stund hör jag ett gurglande och vips så var staven på marken igen och kossan på väg bort. Staven var helt vit av saliv och illa kvickt samlade jag ihop mina pinaler (och den ko-dränkt staven) och begav mig tillbaks dit kohagen börjat. På andra sidan stängslet var också en kohage men där var gräset högt vilket betydde att kossorna inte lyckats ta sig dit för att beta. Taget, tänkte jag och bestämde mig genast för att införa en ny regel, tälta alltid i högt gräs = ingen risk för kossor.

da 1_4

Solnedgång från min tältplats.

Kvällen bjöd på en magisk solnedgång även om jag var mest upptagen med att hålla koll på kossorna. Kl 05:00 gick jag upp och packade ihop mina saker under solens vackra uppgång.