Tävling: Skatås ryggar 2015

På självaste nationaldagen var det dags för det lopp som jag under hela våren tränat för ihop med Trailworks, som också var arrangör. Loppet har haft olika namn de senaste åren men hette i år ”Skatås ryggar”. Namnet kommer sig av bansträckningen som passerar över fem ryggar: Slättåsryggen, Getryggen, Lilla Getryggen, Knipeflågsryggen och Odensvaleryggen. Distansen som jag valde att springa var över samtliga fem ryggar och 21 km lång.

Bansträckningen över Skatås fem ryggar

Bansträckningen över Skatås fem ryggar

För att komma i form

Eftersom distansen på loppet var 21 km och ungefär lika långt som jag behöver springa varje dag under mitt äventyr kändes tävlingsdagen som en bra milstolpe för att ta temperaturen på hur min kondition utvecklats under våren. Som jag tidigare skrivit om har jag under fem tillfällen tränat ihop med Trailworks och haft kvalitativa pass där målet varit att komma i form och få bra teknik ute i spåret. Vi har bl a sprungit en reflexbana där man lärde sig att lyfta blicken från fötterna och planera sin löpning. Ett pass handlade om tekniken att springa uppför och utför i terräng och att våga släppa på bromsen. Ett pass jag verkligen kommer ihåg var då vi tränade intervaller på en ganska teknisk svår slinga, då gav coacherna massvis med bra tips på hur man springer i gyttjan, tar sig över stockar, springer genom buskar och attackerar bergshällar. Alla pass har varit oerhört roliga och väl genomarbetade. Utöver de organiserade passen har jag också sprungit en del själv för att nöta in teknikerna jag lärt mig.

Första passet var en reflexbana där vi sprang med pannlampor.

Första passet var en reflexbana där vi sprang med pannlampor.

Allra första passet med Trailworks var i februari, mycket har hänt med min form sedan dess av bilden att döma.

Allra första passet med Trailworks var i februari, mycket har hänt med min form sedan dess av bilden att döma.

Intervallpasset var bland det jobbigaste jag gjort, men ändå har jag ett leende på läpparna.

Intervallpasset var bland det jobbigaste jag gjort, men ändå har jag ett leende på läpparna.

På startlinjen

Klassen som sprang fem ryggar startade sist och precis när jag rullade in med bilen på den provisoriska parkeringen vid startområdet så öppnade sig himlen och fullkomligt dränkte alla människor och picknickkorgar som inte hann ta skydd. Jag var beredd på att det kunde komma skurar men då temperaturen ändå var uppåt 18 grader hade jag valt shorts och ett linne ihop med kompressionsstrumpor och en skärmkeps som klädsel. Uppvärmningen började jag för en gångs skull med i god tid och när jag stod på startlinjen kände jag mitt ordentligt redo och exalterad. När starten var förbi gällde det att inte bli för exalterade, jag övervakade noga min puls och såg till att hamna i en bra och jämn klunga. Allt eftersom kilometrarna betades av så kände jag mig fortsatt starkt och pigg, jag övergav min klunga och tog fart mot nästa när jag kände mig redo. Från andra terränglopp jag sprungit så har jag märkt att det är lätt att bli bekväm i någons annans tempo, så när man märker att man har mer kapacitet än klungan så måste man bryta sig loss.

Efter målgång spred sig ett lyckorus genom kroppen

Shorts och ett tunt merinoull linne med en skärmkeps var optimal klädsel.

Längsta distansen jag sprungit

21 km är ingen fjant-distans direkt, jag har stor respekt för långdistanslöpning. Tidigare lopp med liknande distanser som jag sprungit har varit Göteborgsvarvet, men jag måste säga att terränglöpning på samma sträcka är något helt annat. Inte bara var jag fysiskt utmattad när jag kom i mål, jag var även psykiskt utmattad. Fokuseringen och planeringen av varje fotisättning tärde oerhört på hjärnan och det kändes som mycket av min energi gick dit. Ibland  gick det mindre bra och vid några tillfällen så trampade jag snett, snavade över stenar och missade nästan vart jag skulle springa, att slappna av är en traillöpares sämsta egenskap om du frågar mig. I tävlingssammanhang var detta den längsta distansen jag hittills sprungit i terräng och jag började snabbt leka med tanken att jag kanske skulle klara några kilometer till. Men genast kom jag också att tänka på att det som varit en del i framgången var just att jag var förberedd på att det var 21 km som gällde, och inget annat. Att vara förberedd och noga insatt i bansträckningen gjorde att jag kunde hushålla och portionera ut krafterna rätt under loppet. Att ha fortsatt springa efter målgång hade nog inte varit samma sak.

Färgen på slingan avslöjar vilken pulszon jag befann mig i. Majoriteten av tiden befann jag mig precis under min mjölksyratröskel.

Färgen på slingan avslöjar vilken pulszon jag befann mig i. Den orangea färgen avslöjar att jag maximerar min kapacitet.

Min puls var relativt jämn och precis under gränsen för min maximala kapacitet.

Min puls var relativt jämn och precis under gränsen för min anaeroba tröskel på 177 bpm.

Detta diagram avslöjar också att jag höll mig nätt och jämt under min anaeroba tröskel, med sammanlagt 23 minuters undantag då jag gick på lite hårdare.

Detta diagram avslöjar också att jag höll mig nätt och jämt under min anaeroba tröskel, med sammanlagt 23 minuters undantag då jag gick på lite hårdare.

Vätska och energi under loppet

Under de 21 kilometer som vi sprang fanns det sammanlagt fyra vätskestationer, varav de två första var med endast 4 kilometers mellanrum och likaså de i slutet. Det blev därför ett lite längre gap på mitten där det inte fanns någon vätska och därför inte heller någon sportdryck. Eftersom jag konstaterade detta redan innan starten gått, kändes det okej, och jag kunde därför planera vätskeintaget bättre vid de andra stationerna. Generellt under loppet kan jag inte minnas att jag kände att jag hamnade i någon energisvacka. Jag märkte dock på många andra att det gick betydligt segare och trögare efter 12 kilometer till 18 kilometer men det kan ju ha berott på en massa olika saker. Två dagar innan hade jag börjat dricka ordentligt med vatten och eftersom solen skymdes av moln så kändes aldrig värmen så intensiv och törstskapande. Eftersom jag normalt sett äter en lågkolhydratkost så gjorde jag även detta på tävlingsdagen, vilket gjorde att min mage kändes som vanligt och inte bubblade eller var svullen. För att fylla på glykogendepåerna så drack jag sportdryck vid vätskestationerna och det fungerade utmärkt.

Det var ingen idé att försöka skona sig från gyttjan.

Det var ingen idé att försöka skona sig från gyttjan.

Sammantaget var dagen väldigt lyckad och mina förväntningar på loppet infriades. Ett av mina mål var att springa under hela tävlingen och att aldrig börja gå, det lyckades jag med förutom på två ställen där det var stentrappor. Väl i mål mötte jag andra glada men leriga traillöpare som jag tränat med under våren och vi kom alla fram till samma sak, att det är vansinnigt kul!!!

Om du vill springa samma slinga och känna på en tuff banan i vacker natur så kan du hitta den här:

Check the route in