Att göra något nytt – isklättring

Nyligen var jag i Åre med min sambo och provade på isklättring. Upplevelsen var egentligen en present till min sambo som länge velat prova men det blev även en utmärkt aktivitet att göra ihop.

Min tidigare erfarenhet av klättring är att jag har topprepsklättrat inomhus vid några tillfällen och har grönt kort, dvs jag får säkra andra klättrare som topprepsklättrar. Utöver denna erfarenheten så ingick även klättring som ett delmoment under bestigningen av Grossglockner som ni kan läsa mer om här.

Isklättringen i Åre skedde med David som till vardags driver mountainsport.se där man kan låna honom för alla möjliga roliga aktiviteter i fjällmiljö. Inför kursen var jag lite nervös eftersom det faller sig naturligt att oroa sig över saker man inte behärskar.

 

David tog med oss ut i terrängen från backen i Duved för att testa på isklättring


Vi startade upp med teori i form av att gå igenom utrustningen som bestod av klättersele, stegjärn, isyxor och hjälm. Sedan även en del rep, slingor och karbinhakar men detta är ju mer hjälpmedel. Ute i terrängen brevid backen i Duved fanns den isklädda bergsklippan som vi skulle träna på och efter lite topprepsklättring kände vi oss varm i kläderna.

 

Isfallet var betydligt mer utmanande än bilden avslöjar

img_4544.jpeg

David hade koll på vad vi gjorde hela tiden

Klurigheterna med att klättra på is är att bedömma isens hållfastighet och hur man belastar den. För att sätta ett toprepsankare (en fästpunkt ovanför isen där man kan säkra sig med ett topprep) så använde man både isskruvar och andra fästpunkter som träd och dyl. Det var betydligt mer avancerat än jag trott och krävde en del koll på olika vinklar, tyngder och krafter. David gjorde ett kanonjobb i att förklara allt detta väldigt pedagogiskt och på eftermiddagen fick vi själva rigga ett ankare som vi senare skulle fira ner oss för.

Nerfirningen från toppen på ett isfall var en upplevelse utöver det vanliga. Inte bara det faktum att det var vi själva som fick rigga upp allt, själva nerfiningen går till så att man trär nerfirningsrepet genom en repbroms som man sedan själv manövrerar för att fira ner sig. Isfallet vi hade nedanför oss var betydligt större och högre än de vi först tränade på och alla de känslor som vällde upp när jag lutade mig ut över kanten är svåra att beskriva.

Att testa på något nytt och utmana sin mentala styrka i obehag är definitivt något man bör göra oftare. De andra märkte nog att jag var långt utanför min comfortzone när jag började prata med mig själv och ta djupa andetag. Eftersom det var jag själv som höll i repbromsen, intalade jag mig att det var jag som hade kontrollen, men tankar som ”vad händer om jag släpper?” och ”kan någon rädda mig?”skapade brus i min koncentration. Efter en mycket lååååångsam nerfirning stod jag på botten av isfallet och känslan var obeskrivlig! Inte bara växte jag fysiskt genom att kunna hantera utrustningen, utan mina mentala muskler fick sig också ett rejält träningspass! (Undra om man kan få mental träningsvärk?) 🙂

Dag 2 innebar repetition av det vi gjorde dag 1, vilket  innebar en likadan nerfirning. Denna gången var nerfirningen mer bekväm, obekvämt var istället att firningsrepet var förandrat i ett hål vi borrat i isen, något som skapade nya hjärnspöken för mig. Även denna gången gick det bra.

 

Genom att dra ett rep genom isen kunde vi fästa vårat firningsrep och fira ner oss. Tur att det var minusgrader den dagen

Att göra något nytt oavsett inom vilken område eller nivå kan vara ett bra sätt att ruska liv i vår mentala kapacitet, om inte annat för att bli medveten om den.

Har du några liknande erfarenheter eller kan tipsa om andra sätt att bygga mentalstyrka genom upplevelser? Komentera gärna…

 

att lita på isyxorna var A och O

 

Nerfirning gick bra när man tog det i sin takt

 

isfallen är oerhört praktfulla att titta på

 

Sista förberedelserna innan äventyret

Semestern har börjat sedan en vecka tillbaka men med bara några veckor kvar till start så finns mycket kvar att göra. Vi har kastat loss med vår seglbåt och styrt norrut och i skrivande stund befinner vi oss inblåsta i Ekenäs hamn på Sydkoster. Det fina med att befinna sig till havs är det oändliga möjligheterna till träning och trots att sol och bad ofta lockar, får den fantastiska miljön kreativiteten att flöda.

En mulen start

Trots jämnmulen himmel och en termometer som visade strax över 15 graderstrecket så tog jag chansen att få några kilometrar i benen på den vackra ön Åstol som tonar upp sig vid Hakefjordens mynning. Åstol är inte så stor till ytan och ett varv runt ön avverkade man snabbt, om man inte stannade för att kolla på den imponerande utsikten. För den som vill utforska Åstol närmre så kan man den 11 Juli delta i Åstol Runt som är en Auqathlon, dvs man simmar först och springer därefter. Löpningen på Åstol blev en bra start på dagen och slutet på det gråa vädret.

trailrun_astol

En bild på ett mulet Åstol gjorde sig bättre i svartvitt.

 

Bansträckningen

Innan jag hoppade på segelbåten så kom en leverans med kartor som jag beställt över nätet. Jag fick ett bra tips från min släkting i Brixlegg under förexpeditionen om vilka som gör bra kartor i området. Eftersom jag bytt strategi angående navigeringen och övergett navigering via gps till förmån för hederlig kartläsning, kändes det skönt att få sitta ner i lugn och ro och kika på lämpliga leder och vägar.

Att planera bansträckningen kräver koncentration (och en dunke vatten för att släcka törsten i solen).

Att planera bansträckningen kräver koncentration (och en dunke vatten för att släcka törsten i solen).

Ett mål är att undvika dalgångarna så mycket det är möjligt och förlägga löpningen uppe på bergskammarna. Detta kommer såklart behöva avvägas på plats eftersom sikt och väderförhållanden kommer styra mina beslut. När jag kikade på kartorna, som är sju till antalet, så upptäckte jag givetvis att det fanns ett glapp över ett området som jag behöver korsa. Så tillbaks ut på nätet får det blir för att leta fram en karta även här.

Sju kartor var tydligen inte tillräckligt.

Sju kartor var tydligen inte tillräckligt.

Förutom löpträning

Via Annika som är medlem i bergslöparna fick jag en fin löpslinga skickad till mig som jag kunde ladda ner och springa efter via min klocka, om jag skulle ha vägarna förbi Resö söder om Strömstad. Givetvis hamnade vi på Resö för att bunkra och då snörde jag på mig skorna och begav mig ut efter slingan.

Bra och mycket vristträning i att hoppa på alla stenar.

Bra och mycket vristträning i att hoppa på alla stenar.

Fina stränder fanns det gott om på Resö, trots att det är så långt norrut i Bohuslän.

Fina stränder fanns det gott om på Resö, trots att det är så långt norrut i Bohuslän.

Originalslingan var ca 24 km lång och det blev att jag modifierade den och kom tillbaks till båten redan efter 17 km. Jag kan starkt rekommendera denna fantastiska slinga som bjuder på havsutsikt och härliga badvikar 90% av sträckan. Här kan du hämta en gpx-fil och ladda ner i din klocka om du är i närheten.

När man har havet som närmsta granne och öarna inte är större än någon kilometer i diameter så får man träna sin kondition på andra sätt. Efter den fridykningskurs, jag tidigare på sommaren genomförde, kändes det därför extra spännande att få kliva i våtdräkten och spänna på sig viktbältet för att med ett andetag utforska det som fanns under ytan. Fridykning kan tyckas inte vara så fysiskt påfrestande men faktum är att det är ren och skär anaerobträning, dvs muskler som skall arbeta utan syre, eller med minimal tillgång till det. Då vattentemperaturen nu masat sig upp till 15, nästan 16 grader, så var djupet fullt med brännmaneter i både röda och blåa färger. Trådarna följde som en slöja efter och det var stundtals svårt att slappna av och finna lugn i en så fascinerande men samtidigt ogästvänlig miljö.

Redo för undervattensträning

Redo för undervattensträning

...på väg ner

…på väg ner

Lite tid ägnades också åt vanlig snorkling.

Lite tid ägnades också åt vanlig snorkling.

När vi också blev inblåsta här på Koster så passade vi på att pröva på lite skärgårds-surf. På andra sidan ön, där land möter öppet hav, fann vi en liten vik där det kunde vara okej att surfa. Vi hyrde cyklar och trampade iväg med vår utrustning och fick sedan några härliga timmar på vattnet men mycket mycket vind. Byarna mätte 15 m/s och vågorna välde, utan ursäkter, rakt in över land. Surf får också anses vara en del i träningen, om inte annat så är det vansinnigt kul!

Kitesurf på Sydkoster i Brevik.

Kitesurf på Sydkoster i Brevik.

Att planera för det oplanerade

Under mitt senaste löpäventyr som var en tre-dagars tur längs Bohusleden så upptäckte jag vid hemkomsten att min ryggsäck fått en reva längs ryggslutet. Eftersom materialet är av lättaste vikt blir konsekvensen också att det blir oerhört skört. Jag kan inte på rak arm säga hur revan uppstått men om detta är resultatet efter endast sammanlagt 6 dagars löpning så kan man börja ifrågasätta om ryggsäcken kommer hålla måttet under äventyret. Jag valde därför att reklamera ryggsäcken och fick för några dagar sedan reda på att reklamationen gått igenom, dessvärre var ryggsäcken slut och frågan blir nu om jag skall försöka jaga fatt i en likadan eller pröva något nytt? Positivt är att jag ev. har upptäck att ryggsäcken inte håller för mig , och detta innan äventyret börjat. Negativt är att jag lagt en hel del tid på att springa in ryggsäcken och hitta bra sätt att packa den på. Jag har börjar leta efter alternativa ryggsäckar och det ser ut som om det ändå kan bli en bra lösning tillslut. När oplanerade saker inträffar suger det energi och tar kraft från det som egentligen är viktigast. Utan att man är medveten om det så förstorar man problemen och förminskar lösningarna, ni känner säkert igen er? Detta fenomen är en av några saker som jag är nyfiken på att se hur jag kommer hantera under äventyret då fler oplanerade händelser garanterat kommer inträffa.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en fantastisk bild som sammanfattar och beskriver väldigt väl hur jag ser på livet. Utan molnen på himlen och diset i horisonten så hade nog många uppfattat bilden som en ”perfekt” solnedgång. För mig är det just molnen på himlen och diset i horisonten som gör livet så spännande och dramatiskt, precis som på bilden. Det vi ser som ”defekt” är det som bär med sig den extra ”kryddan” i våra liv som gör det minnesvärt och intressant. Så nästa gång du fotar en solnedgång, vänta inte på att den skall bli ”perfekt” för det är den redan!

Mystisk solnedgång utanför Kosteröarna.

Mystisk solnedgång utanför Kosteröarna.